Livsdagboken

 

 

När nära och kära lämnar oss oåterkalleligt utan en chans att dom kommer tillbaka, då gör det fruktansvärt ont. Kroppen får ett knytnävsslag i magen och det känns som om hjärtat ska brista!

Värst är det självklart när det handlar om ens egen familj. Sina barn, sin partner, syskon och föräldrar. Spelar ingen roll om man inser att den dagen kommer när föräldrarna ska lämna oss barn. Det är ju den vanliga tidens gång. Inte ens där kan man vara förberedd och klara av att hantera den där första gastkramande sorgen, den där smärtan man knappt orkar leva med. Man gör det trots allt och livet går långsamt vidare. 

Det måste däremot vara fruktansvärt om man förlorar sitt barn - det kan jag inte ens föreställa mig och vill inte heller. Den smärtan vill jag aldrig, aldrig uppleva.

 

 

Näst detta måste det vara att förlora sin partner. Jag som funnit den stora lyckan på gamla da´r vill inte tänka på det heller. Vad gör jag sedan, utan min bästa vän i mitt liv, min mest älskade gubbe! Det gör så ont bara jag tänker på det....så jag försöker alltid blåsa bort tanken när den kommer flygande utan förvarning! Bort, bort, bort - nu tänker du på annat Tinna!

 

 

I dagarna skedde detta för goda vänner till Håkan och mig. Plötsligt helt utan förvarning! En person som hade en massa år kvar att leva med sin man och sina djur. Så fruktansvärt sorgligt, ledsamt, orättvist! En glad kille, en man i sina allra bästa år. Full av livslust och glädje och en otrolig lust till livet!

 

 

Nu är hans man ensam kvar, i ett tomrum där det enda som cirkulerar i tomrummet är en förkrossande sorg. En ledsamhet, en ensamhet, en stor stor tung saknad.

 

 

Jag har under dessa dagar som gått levt med dessa bägge två män i mina tankar och känner så för den som blev kvar - lämnad och så blir jag så riktigt förbannat arg! Arg på att de som är goda, gör gott, levnadsglada, som skänker skratt och glädje runt sig skall lämna denna jorden så tidigt. Det finns en massa personer jag gärna skulle skickat i hans ställe. Personer som egentligen bara skapat elände och katastrofer världen över...men de får leva. Ibland trots alla försök att skicka dom vidare till sällare jaktmarker!

 

 

Kan det vara så som min älskade systerdotter i USA en gång sa till mig som förklaring till att de elaka fick vara kvar

 

"Tinna you see, he up there doesn’t want him/her because he realize that this person is not ready for heaven and he down there don’t want any competition. So he/she have to stay on this earth a little more“

 

Ja kanske är det så! Hur som helst är det INTE RÄTTVIST!

 

Mitt liv går vidare i sina normala banor, världen snurrar på precis som vanligt, för de allra flesta men för en man har livet förändrats helt. Tänker så oerhört på dig och önskar alla goa tankar och kärlek från alla runt om dig kan hjälpa att lindra, trösta och hjälpa dig över den här första tidens kaos och sedan när det lugnat ner sig, finnas där när det blir för tyst och tomt!