Livsdagboken

Det här med facebook....det stora sociala mediet. Detta som det finns så många meningar kring. Här där så många människor håller den dagliga kontakten med. Här där grattishälsningarna kommer som bombardemang av hurra och grattiskramar. Här där så mycket nedvärderande saker om andra personer skrivs och blir till stora skoluppror. Här där facebook själva talar om att använda inlagda foton för egen vinnings skull. Här där männiksor har möjlighet att hålla kontakt med nära och kära runt om i världen utan att behöva bry sig vad klockan är. Med mera, med mera...... Listan kan göras oändligt mycket längre.

 

Det finns en massa synpunkter på alla oss som är där och uppdaterar mer eller mindre frekventerat. Jag gillar att berätta i både tal och skrift. Berätta det som händer nu och det som kanske skall hända i framtiden.

 

Jag har förstått på senare tid att flera reagerar över den stora massa av inlägg som jag gör. Att jag skriver "väldigt ofta" och att det inte är en blogg.

 

Nej ni har nog rätt alla tyckare, jag kanske har använt facebook fel men jag har ju inte begripit bättre. Jag har trott att det är form av dagbok där man uppdaterar det i livet man tycker är kul att förmedla. Kanske är det så men då i klart kortare inlägg och INTE SÅ OFTA.

 

Ja, ja, ni förstår att det ligger lite ironi i min text. För det  första så har jag en blogg men den används på ett annat sätt än facbook. Här skriver jag ner tankar och funderingar och mycket speciella händelser och skeenden i mitt liv. Något gott recept som jag hittat kan också hamna här. Något som jag retat upp mig på och där känslorna måste få komma ut på något sätt - dessa hamnar här. Detta är ingen dagbok.

 

Det var det jag tyckte var så kul med facebook. Jag älskar också att få möjligheten att kunna följa de som betyder något för mig trots att vi inte har daglig kontakt på annat sätt. Jag följer min syskonbarn i USA som uppdaterar en hel del med foton vilket gör att jag även kan se utveckligen på deras barn och hur dom har det. Och samma gäller ju för dom visavi mig och min familj. Jag följer officiella sajter både vad gäller mat, trädgård och så Jonas Gardell så klart. Bland annat!

 

Facebook är ett media som jag gillar väldigt mycket och kommer att fortsätta skriva i. Precis som tidigare. Däremot kommer jag att vara restrektiv med foton. De som nu finns inne kan jag inte göra något åt men i framtiden kommer jag att tänka mig för väldigt noga. Inte för att mina fototn är något speciellt i och för sig. Det finns de som jobbar med detta proffesionellt, där finns naturligtvis en mycket större rädsla att facebook skall kunna sälja dessa vidare utan fotografens medgivande. Men ändå....jag kommer att vara mycket försiktig alltså.

 

Ni alla som tycker att jag är inne för ofta och för mycket....hur lätt som helst att åtgärda...plocka bort mig så slipper ni läsa. Eller så bläddra bara vidare. Man BEHÖVER inte läsa allt som skrivs på facebook.

 

Så har jag sagt det!

 

Min kära och goda vän och kompis, min Lena är död. Hon somnade in i natt.

 

Jag förstår det inte. Jag kan inte fatta att jag inte längre skall få höra hennes röst, hennes skratt. Inte få krama henne mer. Inte ha våra samtal om allt och ingenting.

 

Jag VILL inte fatta det. Vår Herre har återigen tagit hem en signad själ från jordelivet och jag lovar att hela himlen stod och välkomnade henne när hon kom. En så otroligt älskad och omtänksam och genomgod människa måste få ett helt fantastiskt välkomnande.

 

Vi som är kvarlämnade känner förtröstan i att hon inte längre lider men känner nästan en ilska över att hon inte fick bli frisk och få leva vidare med sin fantastiska familj. Hon älskade sitt liv med barn och barnbarn runt sig. En fantastisk mormor som gav så otroligt mycket. Inte bara till barnbarnen utan till alla!

 

Jag tror inte denna kvinna har en enda ovän. Hon var bara sådan. Hon var ett föredöme för så många!

 

Jag lider så med hennes familj, man, barn, svärson och barnbarn.

 

Älskade Lena, vi kommer att sakna dig men också minnas allt roligt vi haft ihop och bland annat den där  Danmarksresan vi gjorde du och jag och ett gäng tjejer!!! Jag skall minnas och glädjas och jag kommer att sakna dig! Väldigt mycket!

 

 

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” citat Alf Henriksson.

 

 

 

Detta skall jag göra till julgodisbordet. Enkelt och smarrigt. Jag gillar enkla recept på godis. För mig är detta VÄLDIGT enkelt. Receptet kommer från Pernilla Wahlgrens bok "Pernillas Praliner".

 

....ja nu går det undan!

 

Det är konstigt det där med att tiden på något sätt går fortare och fortare ju närmare man kommer denna så magiska dag.

 

För min del är stressmomenten nästan helt borta, jag har blivit så vaaaaansinnigt klok med åren. Sedan har jag en väldigt klok sambo som stoppar mig redan i pratstadiet...Tinna är det där verkligen nödvändigt? Och se  det är det oftast inte.

 

Vissa saker MÅSTE jag få göra och det vet han. Han ler lite och säger inget men jag ser att han tänker!!! Julkorten MÅSTE jag få göra själv och de skall iväg senast den 16 december. Så är det bara. Pyntet har blivit mindre, även om Håkan fortfarande skakar på huvudet. Jag älskar julen och allt som hör till denna underbara helg men det behöver ju inte vara förälskelse i överdåd...om ni förstår vad jag menar.

 

Tänk vad jag höll på när alla barnen fortfarande bodde hemma. Hela vårt hus förvandlades till en tomtebostad. Det var tomtar och julsaker högt som lågt och långt in på sommaren kunde jag hitta en tomte som stått på något klurigt ställe och som jag missat när julen plockades bort!

 

Och snälla nån all mat som skulle fram på julbordet! Egen korv, egen pastej, eget bröd och kakor, egen snaps, egna sillinläggningar m.m., m.m.  Ett år hade jag t.o.m. köpt ett lättrökt grishuvud och dekorerat på tradionellt vis. När ungarna såg detta höll dom på att krevera! -Mamma, ta bort grishuvudet - det ser ju makabert ut!

Jag fick ta ut det och sätta det i garaget. Svärfar var däremot jätteglad och stod en bra stund i garaget och karvade ut det gottaste!

Julkalendrar som jag tillverkade själv och fyllde med små, små paket. Julgodis, pepparkakshus (som tar minst 2 timmar att tillverka), alla julslingor som skulle upp (oftast fick en hel del dessutom bytas ut för de inte fungerade längre), utegran som skulle inköpas och kläs med belysning, denna otroliga julstädning som jag fått i mig sedan barnsben som bara MÅSTE göras....... tänk idag blir jag trött bara jag tänker på det. Inte konstigt att man var trött på julafton!!! 

 

Och alla julklappar!!! jag hade listor på alla som skulle ha julklappar, vad de fått så det inte skulle bli någon orättvisa. Detta var ett stort stressmoment. Och alla paket skulle det rimmas på.

 

Detta har blivit mindre och mindre med åren. I år ger vi pengar till Cancerfonden istället och får dessutom chansen att vinna på lotterna. Något litet kommer ändå att läggas under granen men oj oj inget mot hur det var förr.

 

Sedan skall vi inte tala om juldagsmiddagen (med grönkålssoppa och lutfisk) och annandagen (med hela mormor Signes tradtion där sill och egenkryddad nubbe till förrätt, harstek med alla tillbehör till varmrätt och egna inlagda ingefärspäron till dessert). Ett år var vi 22 personer på denna middag. Fattar ni...22 personer. Jag stod ju för katten konstant i köket och lagade och lagade och lagade...

 

Fast om sanningen skall fram så gillade jag att ha det så. Då var man ung, vacker och hade en massa energi.

Idag är jag bara vacker....eller??? Ja, ja matlagningen är fortfarande min stora passsion så en hel del av detta gör jag ju fortfarande (fast inget grishuvud) och mycket blir fortfarande egen tillverkning  men det blir inte i sådana mängder och inte så oändligt många sorter som jag hade förr.

Och sedan de övriga dagarna tar vi det också betydligt lugnare. Grönkålssoppa finns alltid på juldagen och lite lutfisk men nu är det klart färre kring bordet och annandagens julhare har vi bytt ut till dansk fläskstek med alla tillbehör till. Klart enklare och minst lika gott. Och inte blir vi 22 vid bordet heller. Och städningen...ja lite mer görs ju som putsa kopparkannorna, mässingsstakarna men för övrigt inte mer än vanlig fredagsstädning!

 

Ja med tiden har allt blivit betydligt lugnare och tänk, det blir julafton, juldag och annandag ändå. Med en tomtemor som är helt utan julstress och njuter av att få ha det så här på ålderns höst.

 

Och det önskar jag er alla också, en stressfri och härlig

 

 

 

 

I alla roller vi har, i alla sammanhang  och människomöten så gäller naturligtvis många saker för att mötet, umgänget, relationen skall bli något bra.

 

Jag fick en så otroligt fin komplemang en gång för flera år sedan. Jag fick den av en person som jag arbetat med under en tid där jag tillfälligt blivit ansvarig för ett försäljningskontor.

 

-Du har tillåtit mig att växa!

 

Det var stort för mig att höra detta från henne som tills jag kommit arbetat med en annan person som hon också uppskattat väldigt mycket men som aldrig lät henne växa.

 

Att låta någon växa är att släppa på tyglarna och förmaningarna och ge en liten vink om hur man skulle kunna göra och sedan överlåta det hela åt personen att fixa resten själv. Kanske lite darrigt i början men med tiden blir man starkare och vågar mer och framförallt ser att man kan så mycket mer än man trodde. Felen man gör lär man sig på och av misstagen blir man erfarenheter rikare.

 

Detta gäller i allt i livet. I våra relationer till våra vänner, till våra respektive, till våra barn. Att tillåta var och en få fram sina egenskaper och utvecklas precis så som det känns bäst för den människan. Att få känna - inte bara att jag duger - utan att jag är förbannat bra!

 

Jag kan hålla med om att det självklart är ok att man intalar sig att man duger precis som man är om det med det menas att man faktiskt är en helt unik och fantastisk person.

 

Att duga kan tolkas på så många sätt. -Ja, ja det duger väl då då!  -Ja, ja du är väl ok, du duger.

 

Nej jag vill inte bara duga jag vill vara fantastisk. Och det är jag. Och alla andra runt mig också. Var och en på sitt sätt.

 

Tillåt oss växa och tillåt oss släppa av den där Jante och skicka honom så långt det överhuvudtaget går för vi har alla rätt att få känna oss jäkligt fantastiska. För se det är vi!!!