Livsdagboken

Jag har under årens lopp lärt mig att ta vara på det som är viktigast i livet, både genom sorg, katastrof, glädje och överväldigande lycka. Jag har ibland, allt för ofta, slösat både tid och engagemang på sådant som absolut inte gett mig någonting tillbaka. Har tagit tid från det som egentligen betyder allt för att tillfredställa den eller de som faktiskt inte brytt sig speciellt mycket. Som egentligen inte uppskattat det det minsta. I alla fall inte som jag uppfattat det och det räcker för mig för att ändra riktning.

 

Det har funnits stunder under åren som gått, då jag känt att jag orkar nog inte mer, fast jag vetat att jag klarar det ändå. Bara lite till, snart är jag igenom det, visst syns ljuset i tunneln, snart, snart är det värsta över.

 

Jag har haft stunder när glädjen varit som det största fyrverkeri, där man knappt kunnat ta in allt på en gång och hoppas på att man efteråt måtte minnas varenda sekund av denna stund.

 

De här två sakerna är varandras ytterligheter och upplevs inte så ofta i livet.....och tur är väl det för jag hade nog inte orkat för många av dessa. Varken de i hysterisk lycka och de nära avgrundens kant.

 

Nej de bästa stunderna är de där små lyckostunderna, som man uppskattar för att livet inte bara är fyllt av dessa. Det är underbart att det finns molniga, regniga, blåsiga dagar, för annars hade man inte kunnat glädjas så åt de soliga, varma, molnfria dagarna. Och så är det ju med hela livet.

 

Vi har en grund av personlighet när vi föds och den blir vi aldrig av med. Inte helt, hur vi än skulle vilja! Den grunden är vad den är sedan byggs den sociala biten på. Inga barn föds olyckliga, inga barn föds onda. Många blir både olyckliga och onda på grund av det sociala arvet.

 

Varför jag är som jag är, ja precis just på grund av detta. Gener och uppväxt och erfarenheter i vuxenlivet.

 

Jag ser kärleken före ondskan, jag ser tillit före misstänksamhet, jag tror på den goda viljan före illviljan. Detta beror både på gener och uppväxten.

 

Visst har jag fått mig mina käftsmällar. Inte bara en gång utan flera gånger. Men jag har mest fått kärlek, vänskap, lojalitet och otrolig värme tillbaka.

 

Så jag fortsätter samma envisa väg som tidigare - den lite naivistiska, godtrogna, oförutsägbara vägen. Den brukar leda och har hitills lett mig fram till den lycka, kärlek, värme, lojalitet jag har idag.

 

Life is like a Boomerang.  What you throw in life is what will return to you