Livsdagboken

Jag har idag haft besök av en mycket kär väninna som just nu lever i en stresstillvaro som vi andra inte kan föreställa oss eller förstå att man överhuvudtaget orkar! Hon har visserligen inget alternativ som det brukar heta men ändå! Hon har bara en kropp, en hjärna, ett hjärta.

Hennes liv är en enda kamp mot både personer och myndigheter.

Hon har barn som hon måste skydda och det har dessutom visat sig att ett av barnen behöver all hjälp som kan uppbringas på grund av flera diagnoser som göra barnets tillvaro kaotisk i sig.

Detta är sådant man läser om i tidningen, en notis, en kort artikel som vi snabbt bläddrar vidare ifrån för något mer läsintressant och som man sedan glömmer.

Hon kan inte bläddra förbi, hon glömmer inte.

Hon kämpar som en tigrinna med krafter som egentligen inte räcker till men som hon ändå lyckas ta fram med slutresultat att hon själv inte mår bra.

Hon har personer runt om sig men inte många, av flera orsaker. Vilka är verkliga vänner och vilka är det inte. Hon måste hela tiden vara på sin vakt och skydda både sig själv men framför allt sina barn. Vi som aldrig upplevt en sådan situation kan inte fatta hur fruktansvärt det måste vara att leva i en sådan tillvaro.

Jag känner mig oerhört previligerad att få vara hennes vän. Det är stort för mig! Stort för både mig och Håkan. Att känna att tilliten till oss finns. Det är den bästa gåva jag kan få.

Ja vi finns, både Håkan och jag. Vi finns även när det är jobbigt och krångligt och kanske tar vår fritid i anspråk.

Ja vi finns, när hennes hjärta svämmar över av sorg, ilska och förtvivlan och det som behövs mest just då är att få prata, prata, prata,

Ja vi finns, närhelst hon behöver sjunka ner och bara får vara utan att behöva säga ett ljud.

Och vi får så mycket värme och kärlek tillbaka. Den vänskapen med denna goa lilla familj värderar jag mycket, mycket högt!

Vi är så många som har det så otroligt bra och som skulle kunna ge framför allt av sin tid. Tid att lyssna, att ge en extra kram, att erbjuda hjälp i smått och stort.

Säkert finns det personer i vår omgivning (nära eller lite längre ifrån) som vi vet mår väldigt, väldigt dåligt men som också många blundar för och vägrar att se. För att det tar av deras egen tid! För att det blir obekvämt!

Så många som ber om hjälp - om än inte alla gör det med ord så visar dom det med sitt kroppsspråk. Ibland kan det faktiskt räcka med en kram, ett par ord som visar att vi faktiskt bryr oss.

Min tanke är inte att alla skall lägga hela sin kraft till en medmänniska som har det svårt men vi kan alla göra en liten del som kan förändra så mycket. 

En kan inte göra allt men alla kan göra något.