Matbloggstoppen

Äntligen är det vår i luften

 
 
Tänk vad de där små vårtecknen kan göra med våra kroppar och framförallt våra sinnen.
"Jag blir så glad när solen skiner, jag glömmer snön som föll i fjol"...
 
Koltrasten drillar så vackert i skyn, humlorna börjar surra bland de få blommor som ännu slagit ut och blåsipporna lyser upp vid våra hallonsnår. För varje dag sker det något nytt. Det är ju denna tid som jag älskar av hela mitt hjärta och själ!
 
Den enda smolken i bägaren är ju att jag dock har min förbaskade Rbocop-stövel som gör en hel del av det där lustfyllda arbetet klart krångligare och svårtillgängligt.
Försök att ligga på knä med denna mastodontstövel (vilket krävs om man skall rensa i rabatterna) så får ni se! Det går i några minuter sedan måste jag upp och sträcka på fot och ben.
 
Sitta kan jag göra också en stund men om ni tänker er en nästa helt infälld fällkniv fattar ni hur lätt det är att sitta längre än 5 minuter i taget där också.
 
Men jag skall faktiskt inte klaga, först och främst, tänk om jag INTE haft detta roliga runt om mig, detta lustfyllda som gör att jag trotsar uttrycket "det går inte". Att jag INTE haft min fantastiska man som ständigt passar upp mig och även många gånger när jag inte ens hinner be om hjälp!
 
Vår Herre gav mig en massa goda saker när han skapade mig, min positivitet, min energi att alltid vilja lyckas, min förmåga att även om det inte riktigt blev så som jag ville, att känna en tillfredsställelse i resultatet ändå, min förmåga att vända nederlag till seger, att inspirera andra till både små och stora dåd........jo jag har fått en massa tillgångar men det finns två saker han totalt missade och det är A: lokalsinne och B: tålamod. 
 
Lokalsinne är något jag knappt kan stava till, det finns bara inte. Åka med mig till okänd adress utan GPS blir en lååååång resa. En rejäl sightseeing kan man kanske kalla det! Kan nog bli kul i och för sig att se ny saker men inte om man har en tid att passa, då blir det väldigt stressigt!!!
 
Tålamod, jo visst har jag det när det gäller mina barn och även andra barn men sedan....nej där missade han allt en hel del! Tålamod, tålamod lilla Tinna sa alltid min pappa.......det hjälpte inte heller!
Så jo, jag skall absolut inte klaga med det hade inte gjort någonting om det var "over and out" idag, foten läkt och mr Robocop återlämnad till sjukhuslagret!  Det hade passat mig fint!
 
Ett uns tålamod är värt mer än ett skålpund förstånd
 
 
 
 
 

Äntligen är det vår i luften

 
 
Tänk vad de där små vårtecknen kan göra med våra kroppar och framförallt våra sinnen.
"Jag blir så glad när solen skiner, jag glömmer snön som föll i fjol"...
 
Koltrasten drillar så vackert i skyn, humlorna börjar surra bland de få blommor som ännu slagit ut och blåsipporna lyser upp vid våra hallonsnår. För varje dag sker det något nytt. Det är ju denna tid som jag älskar av hela mitt hjärta och själ!
 
Den enda smolken i bägaren är ju att jag dock har min förbaskade Rbocop-stövel som gör en hel del av det där lustfyllda arbetet klart krångligare och svårtillgängligt.
Försök att ligg på knä med denna mastodontstövel (vilket krävs om man skall rensa i rabatterna) så får ni se! Det går i några minuter sedan måste jag upp och sträcka på fot och ben.
 
Sitta kan jag gör också en stund men om ni tänker er en nästa helt infälld fällkniv fattar ni hur lätt det är att sitta längre än 5 minuter i taget där också.
 
Men jag skall faktiskt inte klaga, först och främst, tänk om jag INTE haft detta roliga runt om mig, detta lustfyllda som gör att jag trotsar uttrycket "det går inte". Att jag INTE haft min fantastiska man som ständigt passar upp mig och även många gånger när jag inte ens hinner be om hjälp!
 
Vår Herre gav mig en massa goda saker när han skapade mig, min positivitet, min energi att alltid vilja lyckas, min förmåga att även om det inte riktigt blev så som jag ville, att känna en tillfredsställelse i resultatet ändå, min förmåga att vända nederlag till seger, att inspirera andra till både små och stora dåd........jo jag har fått en massa tillgångar men det finns två saker han totalt missade och det är A: lokalsinne och B: tålamod. 
 
Lokalsinne är något jag knappt kan stava till, det finns bara inte. Åka med mig till okänd adress utan GPS blir en lååååång resa. En rejäl sightseeing kan man kanske kalla det! Kan nog bli kul i och för sig att se ny saker men inte om man har en tid att passa, då blir det väldigt stressigt!!!
 
Tålamod, jo visst har jag det när det gäller mina barn och även andra barn men sedan....nej där missade han allt en hel del! Tålamod, tålamod lilla Tinna sa alltid min pappa.......det hjälpte inte heller!
Så jo, jag skall absolut inte klaga med det hade inte gjort någonting om det var "over and out" idag, foten läkt och mr Robocop återlämnad till sjukhuslagret!  Det hade passat mig fint!
 
Ett uns tålamod är värt mer än ett skålpund förstånd
 
 
 
 
 

I valet och kvalet

Har funderat ett bra tag på att avsluta FB pga allt som händer i detta sociala media.
Jag är nog lite blåögd när jag tror att ingenting händer som är negativt via denna kanal men så är det nog tyvärr inte.
Detta har varit ett fantastisk sätt för mig att kommunicera med omvärlden, att hitta gamla förlorade kontakter, kunna förmedla mig både privat och officiellt.
Jag har inte sett något negativt, tills nu.
Hur har mina uppgifter skyddats eller rättare INTE skyddats för vidare befordran till andra aktörer. Varför har jag fått en massa skräpmejl från bluffirmor som vara eskalerar?
Jag får nog fundera ett tag till, ändra flera applikationer och ta bort ett flertal inne på FB
Börjar så, så får jag se hur jag gör sedan

Hur går era tankar kring detta?

Året 2017´s sista dag

Sista dagen på detta år – 2017.

 

Ett år fyllt av så mycket glädje och så otroligt mycket sorg.

 

Glädje för det som sker i min lilla värld och sorg för det som sker i vår stora värld.

 

Funderar över om man kunde skicka upp de där hetsiga, frustande ledarna i en rymdraket så de fick skåda vår fantastiska jord, så där från ovan och hur de skulle tänka då. När de ser på denna fantastiska blåa jord, denna så otroligt vackra jord och faktiskt den enda jord vi har. Går denna åt helvete, ja då har vi faktiskt ingen ersättare. Då är det definitivt slut!

 

Om de såg på jorden som många med mig gör, hade de tänkt om, tänkt rätt? Hade de förstått att det de håller på att lämna över till våra barn och barnbarn är kanske INGENTING!

 

Den sorgen känner jag tungt, mycket tungt i mitt hjärta. Den sorgen är den svåraste av alla sorger. För den sorgen är så ofantligt stor och så fruktansvärt skrämmande och ofattbart!

 

Jag fick ta del av en liten 6-årig gosses nedskrivna önskan som lämnades i en insamlingslåda i kyrkan. Av allt han kunde önskat till sig själv så stod det på lappen ”FRED PÅ VÅR JORD”! När man är bara 6 år och har detta i tankarna då har vi väl ändå kommit alldeles, alldeles för snett i världen.

 

Mina önskningar inför det nya året är först och främst den största önskan om att vi får mer lugn, mer kloka och genomtänkta vuxenbeslut, både i det stora och det lilla. Mer glädje, mer omtänksamhet, mer osjälviskhet, mer gemenskap för de utsatta i vår värld.

 

Självklart är min önskan också väldigt, väldigt stark gällande min egen familj att de alla ska må bra, få känna lycka och kärlek, att alla är måna och rädda om varandra. Att vi lär oss att det faktiskt inte är så hemskt eller farligt att använda orden FÖRLÅT, TACK, JAG BEHÖVER HJÄLP, JAG GILLAR/ÄLSKAR DIG! Det kan vara svårt första gångerna men övar man sig bara så går det lättare och lättare…jag fortsätter öva!

 

Hur mår jag själv då, jo tack oförskämt bra med tanke på allt elände jag skrivit här om. Jag äter mig mätt varje dag (lite för mycket av det goda ibland dock, måste bli ändring på det till 2018), jag har tak över huvudet (gånger två till och med) där det är både varmt och vackert runt om mig, Jag hör ordet ”älskling/ jag älskar dig” flera gånger om dagen och säger det nog fler gånger tillbaka. Jag känner sådan stolthet när jag ser på mina barn, vad det vuxit upp till och kan ibland förundras över hur de ändå blev så här himla bra vuxenindivider. Jag känner oerhörd tacksamhet över mina många och fantastiska vänner som ger mig så många härliga samtal och skratt.

 

Jag njuter så av allt det goda i livet även om jag också såklart har stunder där jag behöver lite själavård. Ibland blir det helt enkelt att jag tycker lite synd om själv, tillåter mig själv en liten stund av självömkan (då åker till och med den sticksiga offerkoftan på en stund) och se, rätt som det är jag inne i något som upptar hela min tankegång och så var det glömt….vad det nu var jag var så bedrövad över! Nej, jag är och har aldrig varit en person som hänger läpp. Jag brukar tänka att om du väntar någon timma ska du se att du inser att det faktiskt inte var så allvarligt.

 

Oroar mig gör jag naturligtvis men inte över mig själv, mest gäller det min familj. Så fort jag hör att något i familjens röster inte är som de brukar vara, då springer den där orosråttan fram och tillbaka i kroppen som om den fått fnatt. Då brukar jag tänka på devisen som sonen Johan en gång gav mig ”90 procent av det du oroar dig för mamma kommer troligtvis aldrig att ske och de där resterande 10 procenten kommer att ske antingen du oroar dig eller inte”! Visst är han klok min son. Eller som jag läste på en sådan där ”klok”-sida att ”oro är den ränta vi får betala när vi lånar bekymmer av framtiden”.  

 

Så till slut inser jag att jag skall göra vad jag kan i kampen för en bättre värld, allt vad jag den lilla människan kan göra men gå omkring och oroa mig skall jag INTE GÖRA. Jag skall leva varje dag fullt ut och ta tillvara på livet med hela mitt hjärta. Äta gott (men lite klokare), dricka gott (men lite mindre), dansa desstomera (bra för flåset), promenera oftare och njuta av vår vackra värld och känna att jag lever här och nu med full vetskap att vi har bara en värld och ett liv och varken världen eller livet går i repris!

 

Gott slut min fantastiska familj och mina härliga goa vänner. Inte långt kvar tills vi åter får börja träna på att INTE skriva 2017 utan 2018 och då tjoar vi alla till varandra GOTT NYTT ÅÅÅÅÅÅR

 

 

 

 


Till mina älskade döttrar!

Öppet brev till mina älskade döttrar!

 

Vadå, tänker ni som vet? Döttrar? Du har väl inga döttrar? Du har fyra söner, that´s it! Såvida du inte har några barn på "byggda" och det är ju ganska svårt om du är kvinna!

 

Jo för tänk, det har jag! Dessutom är alla utomäktenskapliga! Hur nu detta gick till....och dessutom fler än en!

 

Hur kan nu detta vara möjligt? Jo så här är det!

 

Äldsta dottern kom till mig.......tror det var 1997. Den vackraste flickan på denna jord, både i själen och utseendet. Sargad, lite vilsen, inte van vid min kramiga närkontakt (men hon vande sig) och som då hade sällskap med en av mina söner. De var ihop i 10 år men tyvärr sprack det hela, orsakerna är flera men det absolut viktigaste är att vi fortfarande, trots att hon nu har nytt liv i annan stad, har den hjärtinnerliga kontakten kvar.

Denna tös blev så viktig för mig, att få en bundsförvant i "hemligheter", "tjejsnack", matlagningsevent, julkalas med en gran full av jordgubbskulor som var klädd från decembers start! Som satt med en dreglande hundvalp i knät i bilen hela vägen från Vårgårda till Sundhammar trots att hon själv var (undrar om du är det fortfarande) väldigt kräkmagad!  Som fanns där för mig, som jag fanns för och som vid köperundorna i Kungälv blev jämförd med sin "mamma" som hon var så lika! Eller tvärtom, mamma lik sin dotter! Jag var såååå stolt!

 

Nu är hon en fantastisk fotograf, med så otroligt renommé där hon verkar idag och snart, snart kommer den utställning jag väntat på i många år med hennes fantastiska bilder. Då ska jag stå på estraden och glädjas åt denna så tidigare osäkra tjej när vi träffades, som satte upp ett mål efter mål, mål att lyckas med det hon satte sig för att göra och ta mig faen, det gjorde hon. Älskade, älskade Satu Knape,du är min "dotter" med hull och hår! Tills döden skiljer oss åt!

 

Så har vi dottern som kom till mig efter detta. En tjej på då 19 år, också med lite sorg i uppväxten. En 19-åring som i många år fått lära sig att klara livet ibland den tuffa vägen. Som av, jag kommer inte ihåg exakt men tror det var 21 ansökningar på min annons om barnflicka till yngste sonen Per, ringde och nästan med en gång var jag övertygad. Hade några intervjuer med flickor som var äldre, och med klart mer erfarenhet i  CV´t,  men den där magkänslan, den är ovärderlig. Tjejen som var 19 år fick jobbet. I början bodde hon hos oss och tog hand om vår lillprins Per och våra tre övriga söner på ett sätt som borde visat att hon var MINST 25 år!

 Äldste sonen var 14 år (hon var alltså 19), sedan följde 12, 9 och så den där prinsen på 0 år!

 

Det krävdes lite matkunskap i denna tjänst!  Hennes var väl sådär i denna del…..För i vårt hem var allt som skulle lagas i 90 % av !00 % gjort från grunden. En av mina besvärliga egenskaper! För en 19-åring utan erfarenheter skulle detta kunna bli ett hinder. Hon fick veckolister, recept och allt var INTE bara att slänga fiskpinnar i pannan och koka makaroner och så ketchup över det hela!  Men hon tog sig an, lärde sig, utvecklade sina matkunskaper på ett sätt som jag nog inte fattade då att jag skickade vidare. Att sedan alla sönerna (inklusive jag naturligtvis) älskar denna tös så inivassen är ju inte svårt att förstå!

 

Älskade, älskade Jessika Ohlsson, du betyder så mycket för mig och såklart även "barnbarnet" Mimmi och "svärsonen" Martin. Med er blir livet aldrig tråkigt!

 

Ja detta var berättelsen om de döttrar som jag inte själv fött fram (så himla skönt, räcker med fyra söners födslar)! Ibland gör nämligen livet sina svängar som vi bara får lov att ta emot med innerlig tacksamhet!

 
 
 

Saknaden efter Ebba

 
 
 
"Hur ska jag nånsin komma över dentta förbannade onda som är sorgen och saknaden efter Ebba"? Tankar som jag hade flera gånger de  första veckorna efter att hon fått somna in den 23 december 2016?
Hur ska jag klara att gå mina promenader utan henne?
När ska jag kunna tänka på henne utan att gråta, ibland floder.
När ska jag sluta höra henne gå över golvet, slicka sin päls, dra tunga suckar innan hon somnade? NÄR?
 
Idag gick jag första gången vår Näckrosdamms-promenad. I underbart solsken. Tänkte att någon gång måste bli den första.Med solglasögon hela vägen. Kändes som jag på något sätt kunde gömma mig bakom de mörka glasen från nyfikna blickar utifrån. För visst kom tårarna. Inte hela tiden, njöt också av solen, vår i luften och lekande barn i lekparken. Tårarna kom liksom i vågor, när vi passerade platser hon ALLTID skulle stanna, lukta och markera på. Hennes blick som skärptes intesivt och som fångade in hur många fåglar på dammen som möjligtvis kunde jagas (fast hon aldrig fick). Såg henne när hon plaskade i vattnet och gärna, gärna hade simmat ut till de simmande änderna. Hennes buslek när vi efter Näckrosdammen tagit oss fram till Gibraltargatan där hon mot slutet alltid skulle ha en stunds lek med att fånga kopplet, ett "hopp och studs" i några minuter. Hennes rus in i lägenheten till vattenskål och matskål (som jag alltid fyllde innan vi gick ut). Och sedan hennes förnöjda suck uppe i vår säng när hon lagt sig till rätta och somnade gott. När ska jag gå promenaden utan att sakna allt det där? NÄR?
 
Jag kommer aldrig sluta sakna henne, längta efter henne men jag vet ju av erfarenhet att sorgen blir lättare och tårarna färre allt efter att åren går. Men alla mina hundar, katter har en särskild plats i mitt hjärta och dom samsas om den platsen alldeles utmärkt. Där plockar jag fram dom ibland, pratar lite med dom och småler åt vissa minnen som vi har ihop.
Så lär det bli även med Ebba. så småningom. Jag vet det men just nu gör det fortfarande väldigt ont.
 
Flera har frågat om jag inte skall skaffa en ny hund. Som jag gjorde efter Frida när hon fick somna in 2005 och Ebba kom till mig en månad senare. NEJ, vi skall inte ha några nya djur, Djur innebär också ansvarstagande, bundenhet, och så småningom ännu en sorg.
"Ska ni inte skaffa en hund till som kan ersätta tomheten efter Ebba" En ny hund kan aldrig ersätta den förra, aldrig ta bort saknaden, sorgen. Att jag skaffade Ebba efter Frida var av två orsaker. Det ena var sällskapet som en hund ger. Jag bodde ensam i en sommarstuga som jag så småningom skulle riva och bygga nytt, jag kände att jag ville ha en ny vakthund som vaktade både mig och mitt hus. Men inte en ersättare för Frida för det går inte.
 
Saknaden efter Frida finns fortfarande i mitt hjärta, den mest fantastiska hund med så otroliga egenskaper och som jag älskade så och som älskade mig. En riktigt tuff hund med hjärtat på rätta stället. Klart jag fortfarande saknar henne.
 
Min allra  första hund Rasmus (jag var 8 år när han kom in i mitt liv), en mycket mycket klok Bostonterrier som jag avgudade och han mig. Klart jag saknar denna fantastiska hund som alltid också finns på sin särskilda plats i mitt hjärta.
 
Och Sixten, min älskade älskade mest fantastiska katt, där matte var hans allt.
Visst saknar jag dom och visst fäller jag då och då en tår men mest minns jag alla dessa otroliga djur med ett leende på läpparna, en värme och en glädje att jag varit förunnad att få ha dom i så många år tillsammans med mig.
 
Och så småningom kommer jag att göra precis likadant med Ebba, jag måste bara få ha min sorgetid och göra alla saker ett antal gånger utan henne och känna att det faktiskt fungerar alldeles utmärkt till slut!
 
Livet utan hund är både sorgligt och positivt. Jag kan göra så mycket mer nu när jag kan lämna lägenheten när som helst, hitta på nya saker runt omkring och känna en större frihet i stan. Det är plusset, resten får jag låta tiden ta hand om och se det är faktiskt tiden rätt bra på. Faktiskt!
 
 

Julhälsningen 2016 från Tinna och Håkan

 
December 2016

I år kommer det inget julkort/brev från oss i brevlådan till er. Julkortet får bli såhär istället. Anledningen är inte att vi inte vill men vi bestämde att den summan vi lägger på dessa julkort (och lite till) ska vi istället skänka till Unicef och barn i nöd. Alla dessa fantastiska ungar som inte får uppleva en jul i glädje och harmoni, gemenskap med familj, släkt och vänner, inte får äta sig mätta eller ha friskt vatten som rinner ur kranen.

 

För mig är dessa barn även mitt ansvar och ”en gör så gott en kan”!

 

Tänkte att vi skickar det vanliga julkortet därför på detta sätt, tiden att ta fram det tar lite längre tid i vanliga fall, inget tryck, inga kuvert och inga frimärken men jag lovar, julhälsningen är lika varm och innerlig ändå!

 

Vårt år 2016 har varit ett helt fantastiskt år med bröllopsdagen som höjdpunkten såklart! Trodde väl aldrig att jag någonsin skulle gifta om mig, tyckte ganska länge att ett äktenskap räcker. Behöver inte befästa vår lycka med ringar och löften men se även en så klok kvinna som jag är kan ju ändra mig! Nu är vi ett ärbart gammalt strävsamt par men det tog allt ett tag innan det kom naturligt att säga ”min man” respektive ”min fru/hustru”. Sommar- bröllopsfesten vi sedan hade i augusti går väl inte att toppa något mer år men…..man vet aldrig. Nästa sommar firar vi ju 10-årsjubileum för sommarfesten i vår trädgård, så man vet aldrig!

 

Ja detta var en av de härliga stunderna, nu till det sorgliga.Tyvärr har flera av våra vänner lämnat oss detta året vilket för några av dom var alldeles, alldeles för tidigt. Det känns så förfärligt ledsamt att dessa så glada, livfulla, optimistiska personer inte fått vara kvar här hos oss. Tänk, jag tror faktiskt vår Herre hade det lite tråkigt och behövde lite fest och flärd uppe hos sig, ja tänk vad kul han fått det nu då. För oss blev det däremot lite tråkigare! Tack för den du, käre Herre!

 

Man får sig en tankeställare om vår egen förgänglighet och bräcklighet. Visserligen lever både Håkan och jag så mycket fullt ut som vi kan, vet att vi bara har det här livet och att det inte går i repris men ändå. Vi blir extra måna om varandra, livet och den tillvaro vi nu har tillsammans när man konstaterat hur snabbt livet kan förändras.  ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” Alf Henriksson.

 

Tillbaka till glädjeämnena och en av dessa är julpyntningen. Ni som känner mig väl vet att jag fullkomligt ÄLSKAR JULEN! Inget slår denna högtid, även om påsken inte ligger långt efter! Nu har vi färdigpyntat Stugan, här är det jul i varje hörn och Håkan säger att vi har nog även ”tomtar på loftet”! Ja det är klart för där bor ju vår hustomte ju. Nu är granen inne och det luktar så gott, det luktar JUL! Maten är förberedd så långt det går och som vanligt har jag laddat upp med alldeles för mycket mat, ” same procedure as every year”. Så är det nog för de flesta av oss tror jag. Finns inget godare att gå och småplocka från resterna dagarna efter jul fram till nyår. Så är det i alla fall i detta hushållet.

 

Med andra ord – Kära Jul du är såååå välkommen så!

 

Så till sist; Till er alla från oss båda önskar vi nu en riktigt

 

Jag älskar dig till 80, kanske t.o.m. 90 %

 
Hörde en intervju på radion häromdagen med en föreläsare som pratade om hur vi tar hand om oss själva och varandra. Hur vi tar hand om våra relationer! Det var så mycket som han sa som jag känner igen, vartenda ord!
 
Har väl alltid varit rätt positiv och generös i mitt umgänge med andra men visst har jag också haft egenheter som helt försvunnit idag. Egenheter som jag insett är så negativa, allra mest för mig själv!
 
Hur många gånger ser vi t.ex. inte problemen före lösningarna, Hur många gånger ser vi inte olikheterna hos vår partner och kan reta ihjäl oss på detta. Hur många gånger har vi inte sagt "om bara du gjorde så och så så hade vi haft det mycket enklare i våra liv". Hur många gånger ser vi inte hur stor del motparten har i grälet och inte vår egen.
 
Att se lösning istället för problem har jag alltid gjort, det fick jag i modersmjölken, däremot var det väl sällan som jag såg mitt eget bidrag i de "diskussioner" som uppstod, såg olikheterna som en nackdel....visst gjorde jag det.
 
Idag, med ålderns vishet, med livets ganska tuffa skola, så ser jag helt annorlunda på mitt liv, mitt umgänge både med familjen, min älskade Håkan och med mina vänner, på ett helt annorlunda sätt.
Idag ser jag våra olikheter som en del av acceptansen hos varandra. Många av olikheterna har jag även vänt till fördelar och en del som sagt, har jag accepterat.
 
I mitt liv idag finns det dessutom inget som heter MÅSTE!
Tiden när barnen var små, jag jobbade i gemensamma företaget, var i full ruljans med barnens läxor, aktiviteter,  mat och matinköp, middagar och festligheter som skulle fixas...då hade jag så många MÅSTEN så till slut orkade inte min kropp med längre. Den helt enkelt la av, kollapsade och ordet MÅSTE blev som en svart vägg.
 
Några MÅSTEN finns inte! Har aldrig funnits. Ett otroligt dumt ord, om jag får säga vad jag tycker!
Såklart säger du, visst finns det MÅSTEN.
Nej säger jag - finns inga MÅSTEN.
Ja men du, jag måste ju äta!
Nej det behöver du inte!
Jamen då dör jag ju om jag inte äter.
Ja, det gör du, men du MÅSTE inte äta. Du väljer själv vad du VILL göra.
 
Numera VILL jag! Idag tänker jag faktiskt dammsuga för jag VILL ha lite mindre hundhår på golven men jag MÅSTE inte. De kan få ligga kvar om jag inte VILL dammsuga till en annan dag men tycker jag hundhåren besvärar mig ja då bestämmer jag mig för att jag vill faktiskt göra detta idag.
Ganska enkelt egentligen.
Och det märkliga uppstår, att man faktiskt börjar tycka en hel del av det man tidigare satte MÅSTE framför, nu helt plötsligt blivit lustfyllt!
 
Jag MÅSTE inte heller älska min man till 100 %! Klart jag VILL älska honom till 100 %. Men jag MÅSTE inte. Det gör jag inte heller! Jag älskar honom till 90 %, resterande 10 % accepterar jag, precis som han accepterar , troligen 20 % (eller mer...), med mig!
 
Ju mer vi accepterar varandras olikheter, desto mindre tjafs får vi och tänk så himla mycket enklare livet blir då!
 
Så älskade Håkan, jag älskar dig till 90 %, resterande 10 % accepterar jag!
 
 

Paprikasoppa 5:2 recept

Idag har jag gjort en paprikasoppa som jag skall serverade med ostknäcke.
 
 
 
Jag använde detta receptet
 
http://www.ica.se/recept/paprikasoppa-med-pizzagrissini-717038/
 
Jag uteslöt alltså pizzagrisinin och använde lättcreme fraiche för att hålla nere kaloriintaget till max 500 kcal.Unnade oss därför också en halv mozzarella var som jag bröt i bitar i den upphällda sopptallriken och lite basilika. Den var riktigt riktigt god.
 
Jag gör nästan alltid dubbel sats och fryser in och använder det en av nästa veckas 5:2 dagar! Bekvämt!
 
 

Snart, snart är det jul igen.......

.....denna älskade jul!

 

 
 

Nu börjar mitt älskade excellark att fyllas på. All planering inför glöggkvällen, julmaten, julpyssel, julklappar, julgodiset, de få kakor som bakas i det Knazzonska hemmet. Planering för när var och hur.

 

I år kommer älskade vännerna "extradottern" Jessica och hennes man Martin och Mimmi till oss för att bl.a. göra Leverpastej till julbordet. Tror vi skall ta tillfället i akt att även göra julkorven då när mästerkockarna ändå är på plats. Detta datumet är viktigt att boka in i tid!

Sedan får vi se om vi bokar in fler pysselaftnar.....får se om några är intresserade!

 

Första adventfikat tar vi alltid i stan med alla våra barn och respektive men sedan är det landet och Stugan som gäller. Ända fram till Tjugona Knut! Sedan är det stan igen och de vanliga veckorutinerna!

 

Måste även åka på ett par julmarknader och absolut upp till Tofta Herrgård och deras underbara marknad. Det är ett måste! Får se om jag hittar något ytterligare som kan locka  till liten utfärd. Någon som har ytterligare förslag?

 

Julklappar ja, i år, som tidigare år, blir det mycket eget tillverkat. Lite mer än vanligt tror jag faktiskt och några nyheter!

 

Maten, pyntningen, pysslet, julmusiken....allt bara ÄLSKAR jag. En del julmat är redan förberett och finns i frysen. En del har jag samlat in som råvaror eller kryddningar till det som skall lagas. En del är det som nu samlas ihop i form av recept och hamnar på listan!

 

Baka bröd kan jag göra i god tid, trilla köttbullarna och även min mammas recept på pepparkakor fast lussebaket skall ALLTID göras kvällen innan! Traditioner får man inte rucka på för mycket.

 

Men först, allra först skall planeringslistan göras - datum där var sak har sin tid......planeras in och sedan är det bara att följa! Med åldern blir jag mer och mer planeringsnörd!

 

Snart är det jul igen, ja snart är det jul igen .............

 
 
 
 
 
 

När livet förändras

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer
Alf Henriksson
 
 
När nära och kära lämnar oss oåterkalleligt utan en chans att dom kommer tillbaka, då gör det fruktansvärt ont. Kroppen får ett knytnävsslag i magen och det känns som om hjärtat ska brista!
Värst är det självklart när det handlar om ens egen familj. Sina barn, sin partner, syskon och föräldrar. Spelar ingen roll om man inser att den dagen kommer när föräldrarna ska lämna oss barn. Det är ju den vanliga tidens gång. Inte ens där kan man vara förberedd och klara av att hantera den där första gastkramande sorgen, den där smärtan man knappt orkar leva med. Man gör det trots allt och livet går långsamt vidare. 
Det måste däremot vara fruktansvärt om man förlorar sitt barn - det kan jag inte ens föreställa mig och vill inte heller. Den smärtan vill jag aldrig, aldrig uppleva.
 
 
Näst detta måste det vara att förlora sin partner. Jag som funnit den stora lyckan på gamla da´r vill inte tänka på det heller. Vad gör jag sedan, utan min bästa vän i mitt liv, min mest älskade gubbe! Det gör så ont bara jag tänker på det....så jag försöker alltid blåsa bort tanken när den kommer flygande utan förvarning! Bort, bort, bort - nu tänker du på annat Tinna!
 
 
I dagarna skedde detta för goda vänner till Håkan och mig. Plötsligt helt utan förvarning! En person som hade en massa år kvar att leva med sin man och sina djur. Så fruktansvärt sorgligt, ledsamt, orättvist! En glad kille, en man i sina allra bästa år. Full av livslust och glädje och en otrolig lust till livet!
 
 
Nu är hans man ensam kvar, i ett tomrum där det enda som cirkulerar i tomrummet är en förkrossande sorg. En ledsamhet, en ensamhet, en stor stor tung saknad.
 
 
Jag har under dessa dagar som gått levt med dessa bägge två män i mina tankar och känner så för den som blev kvar - lämnad och så blir jag så riktigt förbannat arg! Arg på att de som är goda, gör gott, levnadsglada, som skänker skratt och glädje runt sig skall lämna denna jorden så tidigt. Det finns en massa personer jag gärna skulle skickat i hans ställe. Personer som egentligen bara skapat elände och katastrofer världen över...men de får leva. Ibland trots alla försök att skicka dom vidare till sällare jaktmarker!
 
 
Kan det vara så som min älskade systerdotter i USA en gång sa till mig som förklaring till att de elaka fick vara kvar

 

"Tinna you see, he up there doesn’t want him/her because he realize that this person is not ready for heaven and he down there don’t want any competition. So he/she have to stay on this earth a little more“

 

Ja kanske är det så! Hur som helst är det INTE RÄTTVIST!

 

Mitt liv går vidare i sina normala banor, världen snurrar på precis som vanligt, för de allra flesta men för en man har livet förändrats helt. Tänker så oerhört på dig och önskar alla goa tankar och kärlek från alla runt om dig kan hjälpa att lindra, trösta och hjälpa dig över den här första tidens kaos och sedan när det lugnat ner sig, finnas där när det blir för tyst och tomt!

 

 

 

 


Det finns saker jag ångrar!

Det där uttrycket ni vet….jag ångrar bara det jag aldrig gjorde…………stämmer till viss del men inte fullständigt ! 

Jag ångrar en massa annat som jag gjorde, allt från när mina barn var små (och alla fel jag då gjorde) och fram till idag. Det jag inte borde gjort eller kanske borde gjort annorlunda. Jag vet att jag var en bra mamma men visst gjorde jag fel som jag idag ångrar. Så tänker nog vi alla mammor....men ändå!!!

 

Jag vet att jag är en ganska ”god människa”, en person som ställer upp för de sina till 120 %, som har ett rättspatos som är inplanterat från födseln i ryggmärgen (tack mamma och pappa). Jag kan näst intill inte ta död på en fluga (min älskade man kan och det kan faktiskt jag med om nu ärligheten skall fram). Myggor AVSKYR jag ungefär lika mycket som mördarsniglar. Men om vi räknar bort dessa räddar jag om jag kan, ALLT i djurväg/insektsväg. Kan jag få ut en fluga i frihet istället för att ta fram flugsmällan gör jag det. Inte MR Jansson, där smäller det direkt!  

 

Jo visst finns det tillfällen som jag ångrar ”det jag aldrig gjorde” men ska jag vara riktigt ärlig är det inte många. Jag har nog tagit mig an de flesta utmaningar, hoppat ut de flesta gånger och hoppats på att fallskärmen seglar upp (vilket den faktiskt alltid gjort), vågat de flesta saker jag innerst inne varit otroligt skräckslagen inför. Där har jag inte så mycket att ångra (fast det vet jag ju inte förrän jag ligger på min dödsbädd…..så sägs det i alla fall).

 

Men jag ångrar en del av det jag gjorde – som också hör ihop med att jag inte gjorde annorlunda. Eller om man vill krångla till det, det jag alltså inte gjorde. Jag ställde inte upp……..

 

Jag har bl.a. en vän idag som jag är såååå ledsen för att jag inte tog mer kontakt med som blev behandlad fruktansvärt dåligt p.g.a. en arbetsgivares rent helt otroliga behandling. Jag ställde inte upp för denna person! Jag förstod inte….tog heller inte reda på orsak och verkan. DET ÅNGRAR JAG! Denna person hade säkert varit på annan plats om jag varit med i fighten! DET ÅNGRAR JAG! Denna person fick en tid efter detta som hen inte borde fått. Borde fått en helt annan hjälp!

 

Under den perioden var jag inte en god arbetskamrat! Då var vi inte vänner men det gäller vilket som! Man ställer upp!!!! >Man finns med en utsrtäckt hand, ett samtal, en kram, ett ”du vet att jag ställer upp, jag finns”.  Det finns några andra anledningar till varför jag gjorde som jag gjorde men det är fortfarande inte okej!

 

Jag vet hur denna arbetsgivare fungerar, jag blev själv till viss del utsatt innan jag sa upp mig själv. Nu var jag stark, hade ett helt team bakom mig som stöttade och som fångade upp under den korta tid det varade.  En ekonomisk bakgrund som gjorde att jag kunde strida utan att det kändes i kassan. Dessutom är jag väldigt, väldigt stark i mig själv! Ingen Jäkel slår på mig!!!!!! Då JÄKLAR!

 

Där borde jag ställt upp, gått in och pratat, tagit mig tid att förstå….det gjorde jag inte. Och om det är något jag ångrar att jag inte gjorde, så är det detta.  Jag vet att jag är förlåten men det känns ändå i kroppen. Jag lämnar aldrig en utsatt person…..det gjorde jag då!

 

Läser du detta så vet du vad jag tycker  och säger – FÖRLÅT!

 

Jag hoppas att alla som läser detta får en tankeställare. Jag är ganska övertygad om att vi är fler som gjort samma sak! Vi som är starka eller svaga.

 

Jag ångrar bara det som jag gjorde fel – det jag borde gjort!!!!


Först kommer inget, så kommer inget...........

.......så kommer allt på en gång.
 
Stora glädjeämnen har blandats med djupaste ledsamhet och sorg.
 
Man säger ju att livets viktigaste händelser är födsel och död.
Någon födsel har det inte varit men däremot andra stora glädjestunder och så däremellan mycken sorg.
Har åkt jojo dessa två och en halv vecka och känner mer och mer att det gäller att verkligen ta vara på dagen, på livet, göra det man vill NU och inte när det är försent.
 
Ge de man älskar den uppskattning och kärlek NU och inte när det är försent. Ring det där samtalet NU, ge den där spontana kramen NU, tala om hur mycket du uppskattar den/de du älskar NU, var tacksam och njut av hur gott livet är mot dig NU......och inte när det är försent!
 
Ordet försent är nog ett av de värsta ord jag vet. Att haft viljan att göra något men man väntade och så blev det försent.
 
Jag önskar jag själv kunde leva så fullt ut. Jag själv kunde lyda alla de där goda råden jag själv ger. Jag själv kunde ta tillvara på livet och inte missa en enda minut av livet men det gör jag inte.
 
Jag tycker jag är väldigt bra idag att både ta tillvara på livet, på mig själv, mina nära och kära och mina goa vänner men visst missar jag "once in a while". Visst detta är mänskligt men ju mer jag ser och är med om av smärtsamma saker, desstomer blir jag varse att bli ÄNNU bättre på det där med "Carpe diem".
 
Jag har fått alla förutsättningar, de bästa möjligheterna, de goaste vännerna och en tillvaro som gör att jag faktiskt borde bli ännu bättre.
 
Det där som jag gjorde för många år sedan, satte upp en plus och minussida och fyllde i hur jag mådde, vad som fanns i mitt liv, vad som var bra och dåligt och fann att minussidan tyvärr var väldigt fler rader i en plussidan, det har jag inte längre. Det där tänker jag på ofta, ofta och tackar för allt gott jag har idag.
Det skulle bli överfullt på plussidan och väldigt lite under minus (något finns det alltid - sådant är nu livet och vi  människor).
Därför borde jag oftare stanna upp och ta ett djupt långt andetag och känna hur gott livet är, hur många goa vänner jag har, vilken fantastisk familj jag har och ta mig till att säga det lite oftare, till dessa alla som betyder så mycket. Ringa fler samtal även fast jag vet att jag faktiskt är rätt duktig på att hålla kontakten. Det finns dock dom jag önskar att jag ringt lite oftare ändå....för se, nu är det försent till några av dessa.
 
Jag önskar så att jag aldrig mer behöver använda ordet FÖRSENT när det handlar om det finaste vi har d.v.s.  livet, familjen och vännerna! Jag skall i alla fall försöka!  Jag skall ta hand om livet bättre, kärleken bättre och vänskapen bättre, jag skall i alla fall försöka!
 
 
 
 
 

Tisdagen den 14 juni

Vilken härlig dag jag haft!
 
Först var jag på älskade Leos förskoleavslutning som gällde både för förskola och skola t.o.m. femmor.. En helt fantastisk föreställning av dessa barn för alla oss vuxna.
 
En timma och en kvart varade allt och Leo (som annars mest klarar av en kvart!!!!) satt och var till 95 % koncentrerad på det som skedde under dessa minuter! Jag är såååå imponerad! Alla barnen, grupperna uppträdde grupp för grupp, förskola och skola på ett fantastiskt sätt.
 
När förskolans sång framträddes gick det ett sus i publiken och jag tror inte det var många av de vuxna som satt helt stilla. Vilket framförande. Tyvärr kan jag ju inte visa detta (pga identitesskyddet för vissa barn). även om jag vill men ni kan säkert tänka er in i hur det lät med en helt superengagerad förskolegrupp och denna sången!
 
 
 
Två barn i femman var konferancierer och gjorde detta med absolut bästa beröm godkänt. Vilka kommande stjärnor.
 
Innan tårtkalaset inne hos alla respektive avdelningar så avslutades det hela med en riktigt showdance till musiken från "Diggiloo diggiley" och medverkande, förutom femmorna och alla vi vuxna, även Per och Louis Herrey! Lite äldre, Louis lite tunnare på huvudet och Per lite rundare på magen men vilket ös det blev!
 
Nu kan jag alltså inte lägga upp varken den härliga bilden när Leo och hans käresta, Signe, tog emot kunskapens äpple eftersom de nu skulle börja skola till hösten och inte heller den fantastiska uppvisningen av Diggiloo.....p.g.a. att det kan finnas barn i gruppen som syns som har skyddad identitet.....men tro mig, det var magiskt!!!!
Här har ni originalet....det var nääääästan lika bra!
 
 
Ja sedan tog jag mig till Erikshjälpen i Kungsbacka.....hjääääälp, man ska inte släppa in mig där.........huamig så mycket det fanns där som jag inte hade en aaaaaning om att jag behövde.....eller Håkan! Ja han måste ju också få lite grand, eller hur?
Jag kom in för att leta efter engelska blåvita tallrikar men kom ut utan dessa (fanns inga) men med en massa annat!
 
Sedan tog jag svängen om Pingskyrkan när jag ändå var på väg hem........och samma där! Tjohooo, nu har jag bekänt för älskade Håkan via telefon mina synder......han har förlåtit mig!
 
Vad jag absolut behövde var:
1. Extra överdrag till soffan här på landet (när det ena tvättas behöver det snabbt ersättas med ett nytt under tiden - det gula överkastet som ligger under allt, är till en dubbelsäng och kostade 40 kronor)! Det är det gula som ligger i botten på alltihop! Suveränt när originalet är på tvätt så läggs detta ut!
 
 
 
2. LP skivor och CD-skivor, bl.a. Lars Ekborg med visor och kåserier som för mig är en ren guldträff. En LP med denne man är en present från ovan!!! Bl.a. "Köp en tulpan annars får du en snyting. Lär dig din dönick att nu är det vår". Denna finns inte vad jag kan hitta på youtube eller på andra sidor med musik......men nu finns den på en LP i vårt hem! Underbart, plus en massa annat av denna fantastiska artist! Så fick även en del Jazz komma med som bl.a.Håkans hjärta - Stan Getz!
 
 
3. Böcker, böcker, böcker........jag älskar böcker! Har ni tänkt på hur äldre böcker luktar? De luktar som mitt skolbibliotek vi gick till när jag var liten. Klart vi hade böcker i vårt hem men mest hade vi musik. Men att gå till skolbibilioteket och välja ut en bok att läsa över helgen eller över veckan var något speciellt eftersom det inte lästes så mycket hemma hos mig. Det var en såååå speciell känsla för mig. Trots att vi hade en massa fantastiska verk som fanns i bokhyllan (som nu finns från mitt föräldrarhem hos mig, skinninbunda i min bokhylla - en del läst men en hel del oläst p.g.a. att jag hellre har läst nutidsromaner än dåtids....fast Engström, en del Strindberg och en hel del Lagerlöf har jag läst och så den härliga "Farmor och vår Herre") men jag kan inte minnas att någon av mina föräldrar satt och läste ur dessa. Säkerligen gjorde dom det men mest var det musiken som fanns i vårt hem! Det har jag tagit igen!!!
 
 
 
4. Gamla flaskor till årets saft och kryddburkar som delas ut till barnen med allehanda smaker ifyllda.
 
 
5. En blus.......något måste jag ju hitta på klädavdelningen...men där är jag urdålig! Jag försöker men är sällan en vinnare på den sidan. Där behöver jag min kompis Anna-Lena, hon är suverän att hitta klippen....det är INTE jag!
Finns ingen bild på den men den är faktiskt ganska söt!!!!!
 
 
Nu sitter jag här och summerar min dag och ser kalvarna samlas vid vattenstationen, luckor och dörrar till växthusen är stängda, Ebba fått sin kvällstur.......nu blir det lite lätt kvällsfika (god sallad med kokta ägg och lite sardeller m.m.) och TV. Jovisst ja....glömde att jag köpte några kokböcker också...jag har ju inte så många........MEN INTE DESSA HÄR!
 
 
 
 
Alltihopa, allt detta för drygt 500 kronor........så jag slår ett slag igen för dessa fantastiska loppisar.....där ändamålet dessutom helgar medlen!
 
 
 
 
 
 
 

Livet förändras för oss alla...för vissa mer än andra!

På mina morgonpromenader så går tankarna extra mycket på många olika saker.
 
Det sägs att med motion ute i det fria, där kroppen får jobba och ta in extra syre så får även hjärnan större utrymme att bolla de olika tankarna som flyger fram och tillbaka.
Ja så är det nog!
 
Jag joggar inte men försöker till största delen att promenera i s.k. powerwalk! De stunderna Ebba inte badar, nosar, jag pratar med grannar på min väg eller jag ser något intressant som jag måste titta närmare på lite längre inifrån vägen (naturen är full av intressanta saker) m.m, m.m, så far tankarna i gemaklig takt under tiden.
 
Jag rensar i tankarna, funderar över vardagen, ändrar det jag tidigare tyckt var bäst och tar nya beslut. Allt för att syret i hjärnan blir så mycket bättre när promenaderna får både motion och fantastiska syn- och doftintryck!
 
Jag är, tror jag, en ganska jordnära person, en person med många erfarenheter som idag också gör att jag gör helt andra beslut än de jag skulle gjort för 20-25 år sedan. Vadå, inte konstigt, så är det väl för alla.....eller?
 
Ja kanske är det så, i alla fall mer eller mindre är det nog så för alla.
 
Jag har förändrat min syn på så mycket sedan många år tillbaka. Förändrat det jag var absolut säker på vad jag tyckte om olika saker i livet. Ganska viktiga saker dessutom.
 
Jag är så tacksam för att jag kommit till denna punkt i livet där jag får MÖJLIGHET att göra det. Att få TID till att göra det.
Tid till att hinna fundera och "tvätta" tankarna, vända olika möjligheter mot varandra. Den tiden hade jag inte förr. Jag var ofta väldigt stressad, alltid tidspressad, femton bollar i luften samtidigt, väldigt, väldigt lite tid för mig själv OCH för mina egna tankar och funderingar.
 
Nu har jag tid att lyssna på det som inte bara har med det som gör att dagen går ihop och får den att fungera. Tid att känna efter på det som inte har med hur jag skall hinna göra allt det som MÅSTE göras under dagens timmar (som oftast blev väldigt många långa timmar). Tid att fundera på annat än barn, skola, läxor, middag, jobb, tvätt, ha koll på barnens alla extra aktiviteter, städning m.m, m.m. Jag "sköt ständigt, ständigt från höften". Det fungerade och blev väldigt bra för det mesta men visst, ibland kom kaoset upp till ytan och jag måste ta om och göra om igen. Det var jobbiga år som jag idag undrar hur i Herrans namn jag orkade....men det gör man och jag var ju väldigt mycket yngre då och så klart hade jag mer kraft och energi.
 
Jag var ju i många år dagmamma med fler barn än vad som idag är tillåtet och därefter egen företagare ihop med min f.d. man. Med som sagt, många bollar i luften och det kändes som jag ständigt var på väg till nästa uppdrag. Det var många, många vakentimmar och en konstant brist på sömn!
 
Under alla dessa år så älskade jag min tid som småbarnsförälder och sedan tonårsförälder men visst, att få tid för sig själv under denna tid var ju en förmån som det var klart brist på! Under de åren tänkte jag inte så mycket på det.
 
Idag har jag fått allt detta till 100 %. Jag njuter av mina stunder där tankarna får flyta fritt, där jag känner att det är helt okej att bara göra det jag älskar och som jag känner är så lustfyllt. Att få gräva ner händerna i jordens mylla och sitta på huk och överblicka min värld och planera nästa steg.
 
Att få möjlighet att helt plötsligt inse att jag tycker så mycket annorlunda än för 25 år sedan och förstå att det är väl det som gör livet så otroligt spännande och härligt.
 
Idag har jag en man att bolla alla mina tankar med (och de är MÅNGA, har ju en hel del att ta igen), en man som har så fantastiskt högt intellekt och enorm kunskap och klokhet om det mesta som gör att dessa stunder är så viktiga och ger mig den där guldkanten i tillvaron jag saknat i så många år. Mest för att det aldrig fanns den tiden till detta men också för att vi, min dåvarande man och jag, var så olika. Vi hade och har helt enkelt olika intressen i det fallet.
 
Nu går jag alltså här, efter livets mittpunkt och njuter av tankar, samtal och omvärderingar i min fantastiska värld och njuter av varje minut av denna tillvaro.
 
Jag har haft ett fantastiskt liv i många olika skeden men njuter ändå extra mycket av det livet jag har idag......och ja, tankarna har fritt spelrum i denna numera ganska avspända hjärna!
 
Imorgon blir det ny promenad, med nya tankar, funderingar och kanske omvärderingar, eller så förstärker jag tidigare tankar och förändringar i mitt liv!
 
Detta är mitt liv idag. Mitt fantastiska liv!
 
 
 
 
 
 
 

bloglovin

Om

Min profilbild

Tinna

RSS 2.0