Livsdagboken

Nu har jag snart gjort klart vår middagsplanering för 4 veckor framöver.

 

När min älskade Håkan och jag gick igenom hur mycket vi spenderat på mat i snitt de tre sista månaderna blev jag chockad. Likaså Håkan. 

 

Då bestämde vi att nu måste det till ändringar. Så jag satte mig ner vid datorn häromkvällen och började planera. Måndag, tisdag, onsdag.....o.s.v. för fyra veckor framöver. Måndagen var redan klar men med menyn den dagen i minnet planerade jag in resten av denna veckan och sedan har jag alltså fortsatt.

 

Nu kanske ni tror att jag tycker detta är jobbigt.....fast det tror jag inte ni tror faktiskt. För detta ÄLSKAR jag. Har plockat ur minnet, smackat mig fram, letat i mina egna sparade recept, letat igenom några kokböcker, tidningar och på nätet och hittat menyer som ligger utefter årstiden beträffande råvarorna och dessutom vad vi har själva i frys och kyl.  

 

Gjort det efter både min och Håkans smak och laborerat lite med recepten.

 

Varje vecka kommer vi nu att göra en inköpslista på det som behövs den veckan och sedan är det i princip köpstopp. Förutom färskvaror och akuta saker vi missat.

 

Ja så istället för att veckorna i snitt handlade om tusenlappar så handlade denna veckan om några hundralappar.

 

Nu skall det ju även förtäljas att vi haft en hel del middagar här under de tre månader som notan varit så hög men ävenså hade vi kunnat dragit ner kostnaderna BETÄNKLIGT om vi bara planerat.

 

Så på kvällarna efter middagen sitter jag och bläddrar i tidningar, böcker och egna receptböcker och tittar på TV samtidigt. Så lägger jag in det i ett excelark och så tillbaka till min enorma receptsamling. Dessutom kommer vi nu att göra helt nya maträtter eftersom jag hitttar saker och så frågar jag Håkan, vad tycker du om detta, jo det ser väl bra ut. Lite grand som Linas matkasse, fast vår egen och ännu billigare. Och även innan jag somnar ligger jag och funderar över vad jag skulle kunna sätta upp på listan. 

 

Nu är den nästan klar alltså, för de första fyra veckorna... nu kan jag vila lite i detta innan jag tar mig an nästa fyra veckor!!! Fast jag kommer nog att småkika litegrand ibland ändå ;-)

 

Vad vi skall göra av pengarna som vi nu får över....nja se det förtäljer inte historien!

Ja, som jag tidigare skrivit, så hade jag en underbar uppväxt. Mycket kärlek, mycket skratt, massa, massa god mat (både min mamma och pappa var förträffliga amatörkockar) och en hel del upptåg. Som oftast var iscensatt av min pappa. 

 

Jag kommer ihåg en förmiddag, dagen efter Lucia, när jag som 18-19-åring hade varit ute och festat med ett gäng vänner där flera av dom var Chalmerister. Vi hade börjat med fest på Chalmers, gått till privat fest och efterfestat återigen på Chalmers. Från Chalmers till festen hade jag en väninna till mig och min trogne vapenkompis Thomas gått genom stan i Lucianattlinnen, jag hade Luciakrona och de övriga två glitter i håret och ett sterinljus i högsta högg och intervjuat folk vi mötte på gatan. Ingen av oss var naturligtvis nykter men heller inte "fulla". "Salongsberusad" brukade min pappa kalla det för.  Tänk er först synen, jag och min väninna var väl ingen konstig syn men Thomas...... i en kortkort luciaklänning, glitter i håret, håriga bara ben, vita sockar och svarta skor! Vi busade, "intervjuade" och skrattade så tårarna rann! Från Chalmers till en lägenhet någonstans på Vasagatan. Alla tre blev ganska förkylda efter den natten. Thomas var den som låg längst i sviterna. För sedan gjorde vi samma sak tillbaka till Chalmers så där klockan fyra - halv fem på nattten/morgonen. Då var vi ytterligare lite mer "salongsberusade" men hade precis lika roligt. Någon intervju blev det inte på den vägsträckan. Det var vi för fnissiga för. Sedan satt vi på Chalmers fram till klockan tio på förmiddagen. Då tog jag en taxi och åkte hem till Sävedalen. Hade meddelat försäldrarna vid två tillfällen på kvällen att jag skulle bli väldigt sen (läs tidig) och ringde innan jag åkte från Chalmers så att de inte skulle vara oroliga. Det fanns inte mobiltelefoner på den tiden!!!!!

 

Jag kom hem, öppnade ytterdörren och gick genom hallen för att så ta mig en halvtrappa ner till mitt rum. I trappan till övervåningen stod då min mamma först med två magnesyl, en väninna till min mamma som precis kommit på besök, som nummer två med ett glas vatten och längst upp min pappa med ett STORT glas mjölk och så sjöng dom med musiken från Luciasången;

 

Huvudet slår kopparslag, ögonen svider

magen i obehag, natten den lider

Då genom dörren går, Tinna som inte toppen mår

Nu behöver flickan sova, Det kan vi lova

Jag var väl inte riktigt för att börja skratta just då, mådde väl ungefär som de sjöng men alla de övriga tre hade VÄLDIGT roligt. 

Av och till så funderar vi väl alla över vår historia. Vad den gjort för oss och emot oss. Vad den betytt i stort och smått. 

Alla har vi väl tankar kring om saker hade gjorts på ett annat sätt hur hade då livet sett ut idag. 

Alla funderar vi väl över om vi tagit ett annat vägval, var i livet hade vi befunnit oss då.

 

Jag är ju uppväxt i en medelklassfamilj och föddes 1948, vilket innebar en tid där Sverige och ekonomin blomstrade. 

 

Jag är nr 3 av fyra barn och vi föddes kan vi säga i två kullar. Mina äldre systrar 1937 och 1940. Sedan tog det alltså 8 år tills lilla jag kom och 4 år senare föddes min lillebror. 

 

Vi hade en barndom fylld av värme, kärlek, skratt och tokigheter men också väldigt fasta regler. Att ljuga var bl.a. en sak man ALDRIG gjorde, vilket ju barn ändå gör fast kanske i mindre omfattning om man vet att det oftast inte lönar sig för sanningen kommer ändå alltid fram. På något knepigt sätt!! Och se då hade inte mina föräldrar de mest väna ögon och den lenaste rösten. Det var en av de stunder man önskade man var någon annan stans. Så ljög gjorde jag inte i första taget.

 

Men jag har ett så starkt minne av en händelse där min mamma, min rakryggade ärliga mamma, hjälpte mig att ljuga. Låter kanske konstigt men så här var det. 

 

Jag hade en lekkamrat som hette Annika vars pappa var läkare. På den tiden var läkare något väldigt högt uppsatt vad gäller auktoritet gentemot andra. Direktörer och läkare var "fina" titlar. Dottern var en riktig högfärdsunge och skröt jämt och ständigt om hur mycket fint hon hade som vi andra inte hade.

Minns en gång när hon berättade att hon hade sju par örhängen i finaste guld och silver! Hon var så mallig när hon berättade det och alla flickorna som då stod runt henne  blev så imponerade! Ha, tänkte jag, jag skall allt bräcka henne och sa att ”jag har faktiskt tolv stycken”. Kanske inte så väl övertänkt för det trodde hon inte på och inte heller mina andra klasskamrater. Hon ville fråga min mamma om det var sant. Det var det ju inte och jag visste inte HUR jag nu skulle ta mig ur denna situation. Försökte nog i möjligaste mån att lirka mig ur det hela men Annika stod på sig. Var övertygad om att jag ljög och ville genera mig naturligtvis inför resten av ”tjejligan”.

De stegen hem till min mamma och ringa på vår porttelefon var nog några av de värsta steg jag tagit. Vi hade faktiskt porttelefon i vårt hus fast det bara var en vanlig villa. Min pappa gillade teknik och tekniska prylar, så när mina föräldrar byggde huset sattes det in både porttelefon som gick upp till köket plus ringklockor från alla rummen som också gick upp till köket. Vilket rum det ringde ifrån syntes på ett nummer som ramlade ner i en display. Varför vet jag nu inte men som sagt han gillade tekniska saker!

Kan ni tänka er att jag var förstenat rädd att mamma skulle svara. Hoppades att hon var ute på en promenad eller vad som helst. I tankarna sa jag om och om igen ”snälla gode Gud låt inte mamma vara hemma”. Men det var hon. När mamma svarat sa Annika högt och tydligt att hon ville tala med tant Olsson (så sa man på den tiden). Mamma kom ner och där stod en skräckslagen liten Tinna (jag lovar jag var väldigt, väldigt liten just då) och resten av alla flickorna i klassen. Så sa Annika på sitt överlägsna sätt ”jag berättade att jag har sju par örhängen i finaste guld och silver och då påstod Tinna att hon har tolv stycken örhängen i finaste guld och silver, är det sant tant Olsson”.

Nej det var ju inte sant men min mamma var en mycket klok kvinna. Hon tittade på mig och log och så sa hon ”Nej lilla Tinna det där var inte sant”. Jag trodde jag skulle sjunka genom marken och jag kände Annikas triumferande blick i nacken. Jag hade ställd mig så att de andra inte kunde se mitt ansikte för att inte bli avslöjad direkt. ”Du har inte tolv par örhängen i finaste guld och silver, du har fjorton par, men varför undrar du detta Annika?”

Jag kunde ha kramat ihjäl min mamma i den stunden (underligt uttryck föresten, ”krama ihjäl” men jag tror alla förstår vad jag menar). Min lättnad var så stor att jag nästan sjönk ihop ändå! Älskade, älskade kloka mamma, hon förstod så väl varför jag ljugit och backade upp sin dotter mot denna lilla fisförnäma flickan Annika.

Annika hasplade ur sig något att hon trodde att jag ljög. Då tittade mamma strängt på Annika och sa ”min dotter ljuger INTE och det hoppas jag du inte heller gör. För du har väl sju par örhängen i finaste guld och silver Annika!”

Efter den gången var inte Annika så stroppig mot mig längre och försökte till och med bli vän med mig. Men jag var inte ett dugg intresserad. Jag hade fått min revansch mot alla hennes tidigare överklass beteende och det var fullt tillräckligt för mig.

Den dagen efter skolan sprang jag upp till min mamma och gav henne den största kram jag kunde ge. Hon tittade allvarligt på mig och sa att det inte var rätt att ljuga gällande något. Men hon okejade ändå lögnen denna gången för hon visste vem Annika var och visste också hur illa hon betedde sig både mot mig och andra som inte var hennes bästisar.

En klok mamma och en uppfinningsrik dotter. Just i det ögonblicket var vi ett min mamma och jag.

Ja som ni alla vet så har jag en son som just nu bor på Mallorca. Han kom dit med en dröm i februari.

 

En dröm som visade sig skulle krossas så fruktansvärt oerhört hårt. En dröm där han satsade allt.

 

Han är stark, precis som sin mamma men ingen klarar hur mycket som helst.

 

Han är där nere utan sin egen familj, även om han vet att alla ställer upp på alla de sätt, men trots detta, han är ENSAM.

 

Den han trodde skulle bli hans fru och den han trodde han skulle leva med resten av sitt liv har svikit så fruktansvärt och på ett sätt som har gjort så fruktansvärt ont och gett Stefan ett slag som är långt, långt från vad han är värd.

 

Jag kan överse det som vi gjort för hans idag före detta fästmö, från vår sida, eller vad som gjorts för hennes övriga familj, i alla fall stora delar av denna MEN jag kan inte förstå hur en mamma kan utesluta en blivande svärson som denna mamman gjort. Hon har gjort min son så illa att jag skulle kunna göra en hel del mot denna kvinna. Jag lovar...men jag låter vår Herre klara av det. Han har större resurser än jag!!!

 

Jag har varit mamma till MÅNGA barn, inte bara mina egna och för mig är detta ofattbart.

 

 

 

Vi kommer, hela vår familj, att stötta Stefan i det han nu bestämmer sig för att göra. Jag VET att han en dag kommer att träffa den rätta kvinnan och att han kommer att bilda familj och med det Stefan idag gått igenom kommer han att bli en fantastisk man och familjefar. Jag vet!!!

 

Snart är han hemma igen, hemma på semster där han återigen får landa och dessutom vara med och ordna upp det sista gällande försäljningen av sin lägenhet. En lägenhet som tack vare vissa omständligheter kommer att ge en ordentlig slant i plånboken. Känna värme, kärlek och genuin vänskap. Det har han också fått på Mallorca. Är jag förvånad? Nej så klart inte. Han är en ärlig, riktig vän som ställer upp i vått och torrt, ibland enligt min mening lite för myclet. Han ger så mycket och blir oftast förvånad hur lite som ges tillbaka. Fast å andra sidan är det detta som sorterar ut agnarna från vetet!.

 

Tack dock till de som funnits där och gjort livet klart hanterbart för honom. Tack Wilhelm, Mathiew, Ilona, Bianca, Janne och Gillis  och Jean och alla andra som finns runt om honom

 

Thanks all of you that helped and rescued him when he needed it at the most, Wilhelm, Mathiew, Ilona, Bianca, Janne and Gillis, Jean and all of you that has been around him..

 

I thank you all from the bottom of my heart. For a mom it´s more than words can say.

 

Livet är bra underligt ibland och den dagen jag förstår det helt och fullt lovar jag att skriva om det med!!!!

 

 

Känner mig så otroligt priviligerad med tanke på hur mitt liv ser ut idag.

 

Visst har jag haft en massa bedrövelser, sorger och bekymmer i mitt liv, jag precis som alla andra.

 

Men jag känner ändå att jag fått så mycket av det goda också. Jag har väl mina stunder av oro i kroppen som kan gälla allt från att åldras och inte orka vad jag orkar idag till oro för barnen av olika anledningar. Oro för att det skall hända barnen något, att det skall hända Håkan något som skulle ställa min värld upp och ner. Visst finns den oron allt som oftast men ändå! Jag är lyckligt lottad.

 

Det finns en massa saker som hänt i mitt liv där jag i efterhand tänker för mig själv - hur orkade jag ta mig igenom det! Men det gör man. Orkar. För man har ju inget annat val. Alternativet är ju att lägga sig ner och dö! Och livsglädje har jag alldeles för mycket av även om det vid vissa tillfällen nog har flugit en tanke genom huvudet "tänk om man ändå bara kunde lägga sig ner och dö". Men se det gör man inte. Man går vidare och kommer igenom och upptäcker att trots allas (och mina egna) farhågor så redde jag ut detta med.

 

Så sitter jag här idag, 64 år, med kropp i ganska god vigör (för många överviktskilon och för dåligt flås, men det går att rätta till) med företagare som ringer mig och undrar om jag vill jobba hos dom när de hör att jag slutat på Hexanova. Jag är fortfarande efterfrågad på arbetsmarknaden!! Vid min ålder är det inte vanligt och då blir jag så himla ödmjukt tacksam. Med en sambo som utan anledning kommer och pussar mig i nacken och säger att han älskar mig. Som har barn och "svärdotter" som ringer och vill umgås med sin mamma och hennes sambo (Vad blir det för mat?). Som bor i det bästa av världar - att få välja vara på landet eller i stan. 

 

Att jag dessutom styr min egen arbetstid, får sitta hemma och distansjobba till 90 % och inte behöver bekymra mig om hur Ebba har det ensam hemma. För mig är det STORT! Mycket stort! 

 

Jag har flera människor i min närhet som har det otroligt jobbigt just nu på olika sätt. Människor som jag bryr mig väldigt mycket om vilket gör att det gör ont i mig att se att de inte kan få den ro och harmoni och helhet i livet de så väl behöver och är så väl värda. Då blir jag än mer tacksam. Jag försöker stötta, finnas, lyssna och hjälpa så gott jag kan. Jag vet vad den utsträckta handen betyder. Den har jag fått av mina närmaste vänner i stunder när jag befunnit mig i kaotiska perioder i mitt liv. Jag hoppas dom känner att jag är där även när kanske andra sviker! Det är OCKSÅ ett privilegium att få vara den vännen. Att känna att man duger som vän när man har det som värst. I de stunderna kan det vara svårt att blotta sin egen litenhet varför det krävs mycket, mycket ärlig och varm vänskap för att få komma nära.

 

Jag är priviligerad! TACK för allt gott som kommer i min väg. Det gör också att man orkar ta det som är svårt på ett bättre sätt. TACK för min underbara familj, mina barn och Håkan. Det gör att jag alltid känner mig älskad.  TACK för mina fantastiska vänner, några väldigt, väldigt nära hjärtat men alla finns där om än inte lika nära. Det gör att jag alltid har ett öra som vill lyssna när de närmaste öronen tröttnat. TACK för allt som givits till mig under livets gång, alla erfarenheter, alla duster och svårigheter som gjort mig till en bättre människa. TACK för styrkan jag fått från en fantastisk uppväxt med starka och kärleksfulla föräldrar. Det gör att jag numera kan ta vilken konflikt det än må gälla utan att jag räds för att ta striden. Det har också tagit mig fram till den livssituation jag har idag. Jag har valt mina strider (allt är inte värt att ta strid för), valt bort människor i mitt liv som visat sig inte varit vänner, valt till människor som jag istället fått så himla mycket god vänskap, skratt och genuin glädje. 

 

Nu gäller det för mig att ta vara på och vårda allt det jag fått. Med andra ord - LEVA LIVET IDAG HÄR OCH NU! Jag lovar - det gör jag!