Ikeas köttbullar med sås och potatis

Läste att alla Ikeas restauranger har stängt pga epedemin så därför lämnar dom för första gången ut receptet på deras kända köttbullar med gräddsås! 
Idag skall jag trilla köttbullar i massor för imorgon kommer köttbulleälskande gäster. Så därför kommer detta receptet att  användas till dessa köttbular. 
För er andra som kanske också vill prova - här är receptet
 

Ikeas köttbullar med gräddsås (det står 4 portioner i receptet men om man kollar in hur mycket köttfärs det är så nog är detta till minst 5, säkert 6 portioner):

500 g nötfärs
250 g fläskfärs
1 finhackad gul lök
1 finhackad vitlöksklyfta 
100 g skorpmjöl
1 ägg
5 msk mjölk
salt och peppar

Gräddsås: 

En skvätt olja
40 g smör
40 g vetemjöl 
150 ml grönsaksbuljong
150 ml köttbuljong
150 ml vispgrädde
2 tsk sojasås
1 tsk Dijonsenap

Gör så här:

1.     Blanda ihop nöt- och fläskfärs i en skål så att färsen finfördelas. Blanda i lök och vitlök, skorpmjöl och ägg. Blanda väl. Tillsätt mjölk och smaka av med salt och peppar.

2.     Forma små köttbullar av degen och lägg dem på en tallrik. Täck över köttbullarna med plastfolie och låt dem ligga i kylskåpet ett par timmar. 

3.     Hetta upp oljan i en stekpanna under medelvärme och bryn köttbullarna runt om.

4.     Flytta över de brynta köttbullarna in i en ugnsfast form med lock och tillaga dem i en ugn i 180 grader (varmluftsugn 160 grader) i ca 30 minuter.

5.     Under tiden kan du passa på att tillaga gräddsåsen i en kastrull. Smält 40 gram smör. Blanda i vetemjöl och rör om ett par minuter. Tillsätt 150 ml grönsaksbuljong och 150 ml köttbuljong och fortsätt att blanda. Tillsätt sedan 150 ml vispgrädde, 2 tsk sojasås och 1 tsk Dijonsenap och rör om. Låt såsen sjuda lätt till önskad konsistens.

6.     Servera köttbullarna och gräddsåsen med potatismos, eller kokt potatis, och lingonsylt.

 

Så nu kära vänner, nu ska här trillas köttbullar!!!!

 

                        
 

Älskade gamla kokböcker

Min familj, mina nära vänner och nästan alla som jag känner......vet att en av mina passioner i livet är MAT. Hemlagad mat från grunden, av bra råvaror (behöver inte alls kosta en massa), massa kärlek blandat med peppar och salt, en skvätt sherry i soppan, lite rödvin i köttfärssåsen, asiatiska fiskbullar med chili och lime, italiensk carbonara ala Tinna, fisk och skaldjurssoppa som tar timmar att tillaga......och mycket mycket annat.

Jag älskar att titta i kokböcker, mattidningar och få lite inspiration och jag älskar även att titta i gamla kokböcker, från tider när jag var en liten tös. Exempelvis mammas "Prinsessornas kokbok" från 1934, "Kajsas kokbok" av Karin Franzen och Astrid Knudsen från 1947, "Vårt hems stora kokbok" i fyra delar från 1933. Har även två kokböcker från Håkans mamma, "Kokbok för skola och hem" från 1945 och "Margaretas kokbok" från 1954 med flera.......

Här finns inga genvägar till god mat, allt från grunden och de flesta recept är gjorda med tanke på låg budget. Mer grönsaker-rotfrukter och mindre sovel (ålderdomligt för 'riktig mat' - i motsats till potatis, bröd etc.) En mer hälsosam och miljöriktig kosthållning enligt min mening. 

Som de flesta vet, iaf ni som känner mig närmare, så gör jag upp middagsmenyer för två veckor i taget för att förenkla att ta tillvara det som redan finns i kyl/frys/skafferi och slippa slänga!

Så nu frossar jag i dessa kokböcker (jag har fler än dessa.... ;)  och sätter ihop maträtter efter de olika årtionden. Ändrar lite utefter dagens mathållning,en av de saker jag ändrat och tagit bort helt och hållet är konserverade grönsaker som ärter, morötter, sparris mm. Sådant var ok då men inte nu!

Denna veckan är normal men nästa vecka blir det 1940-50 talsmat. Om ni visste vad jag frossar i dessa gamla godingar från min mammas goda middagsmenyer!

 
                          
                     Stora kokboken kom i fyra delar          Prinsessornas kokbok, flitigt använd av min                                                                                          mamma
 
                         
                                         Kajsas kokbok, köpt på loppis för 5 kronor
 
                        
Denna kokboken hittade vi hos Håkans bror Lennart efter hans bortgång. Antagligen aldrig använd                                   av honom men desstomer av deras mamma Evy. Älskar menyförslagen!
 
                                              
               Såhär blev alltså menyerrna som jag hittat i de olika kokböckerna i nästa vecka
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 


Hemma igen

Så var vi tillbaka i Stugan igen efter fantastiska dagar hos Pia och Martin i Svinklöv, som jag till mesta delar skrivit om i förra inlägget. 

Sista kvällen dukade Pia upp ett fantastiskt smörrebrödbord (danskarnas fantastiska svar på spanska tapas, eller kanske det är så att det är spanjorernas svar på danska smörrebrödsbord). Det kom bara fram mer och mer och mer........

(null)
Värdinnan i full gång att placera ut allt inklusive återigen ett fantastiskt rosevin

(null)
Ja ni ser ju själva.......

(null)
Mer och mer och.....

(null)
....mer och.....

(null)
.......mer

(null)
Nu är det fullt på bordet. Än så länge är tallriken tom men inte länge till😉

(null)
Nej just det....osten skulle ju fram också.... ja ni fattar....😁!

Som vanligt hade vi många både mindre djupa och ibland även mer djupa samtal. Allvar blandat med skratt. Släktsamtalen kräver detta. 
Kära alla som läser detta, jag önskar ni alla kan ta tillvara er släkthistoria och er släkt med största kärlek och omtanke. Familjen är ändå det som står vår själ närmast, vad man än tycker om sin släkt. Blod är tjockare än vatten,  något jag fått erfara med en viss sorg, jag var inte familj!

Släkten är värst heter det ju, kanske så MEN det är ju ändå så att om vi bara kan lära oss kommunicera, prata med varandra, kompromissa, se det som "JAG kan göra för att göra saker och ting bättre" och inte bara skylla allt på "den/de andre/andra" så är jag övertygad om att det blir tillfälle till varm och kär gemenskap istället för splittring. 
Att jag fått tillbaka den gemenskapen, även där efter många års frånvaro (som varken berodde på mig eller barnen, det var andra krafter som såg till så att det blev så) med mina ack så älskade syskonbarn är en gåva jag lovar förvalta på det bästa sätt. 
Jag har ju dessutom fått min systers barnbarn som extragåva och deras moatjéer. 
Livet tar sina olika vändningar utan att förmedla i förväg vad som är på väg att hända och förvarna, både goda och mindre goda livssituationer. 
Jag om någon har fått lyckan åter i MÅNGFALD!

Nu kära vänner skall jag bara njuta av sista timmen denna kvällen, njuta av minnet av dessa dagar och sedan somna sött när temperaturen sjunkit något mer så att det blir lättare att sova! 




Till mina älskade döttrar!

Öppet brev till mina älskade döttrar!

 

Vadå, tänker ni som vet? Döttrar? Du har väl inga döttrar? Du har fyra söner, that´s it! Såvida du inte har några barn på "byggda" och det är ju ganska svårt om du är kvinna!

 

Jo för tänk, det har jag! Dessutom är alla utomäktenskapliga! Hur nu detta gick till....och dessutom fler än en!

 

Hur kan nu detta vara möjligt? Jo så här är det!

 

Äldsta dottern kom till mig.......tror det var 1997. Den vackraste flickan på denna jord, både i själen och utseendet. Sargad, lite vilsen, inte van vid min kramiga närkontakt (men hon vande sig) och som då hade sällskap med en av mina söner. De var ihop i 10 år men tyvärr sprack det hela, orsakerna är flera men det absolut viktigaste är att vi fortfarande, trots att hon nu har nytt liv i annan stad, har den hjärtinnerliga kontakten kvar.

Denna tös blev så viktig för mig, att få en bundsförvant i "hemligheter", "tjejsnack", matlagningsevent, julkalas med en gran full av jordgubbskulor som var klädd från decembers start! Som satt med en dreglande hundvalp i knät i bilen hela vägen från Vårgårda till Sundhammar trots att hon själv var (undrar om du är det fortfarande) väldigt kräkmagad!  Som fanns där för mig, som jag fanns för och som vid köperundorna i Kungälv blev jämförd med sin "mamma" som hon var så lika! Eller tvärtom, mamma lik sin dotter! Jag var såååå stolt!

 

Nu är hon en fantastisk fotograf, med så otroligt renommé där hon verkar idag och snart, snart kommer den utställning jag väntat på i många år med hennes fantastiska bilder. Då ska jag stå på estraden och glädjas åt denna så tidigare osäkra tjej när vi träffades, som satte upp ett mål efter mål, mål att lyckas med det hon satte sig för att göra och ta mig faen, det gjorde hon. Älskade, älskade Satu Knape,du är min "dotter" med hull och hår! Tills döden skiljer oss åt!

 

Så har vi dottern som kom till mig efter detta. En tjej på då 19 år, också med lite sorg i uppväxten. En 19-åring som i många år fått lära sig att klara livet ibland den tuffa vägen. Som av, jag kommer inte ihåg exakt men tror det var 21 ansökningar på min annons om barnflicka till yngste sonen Per, ringde och nästan med en gång var jag övertygad. Hade några intervjuer med flickor som var äldre, och med klart mer erfarenhet i  CV´t,  men den där magkänslan, den är ovärderlig. Tjejen som var 19 år fick jobbet. I början bodde hon hos oss och tog hand om vår lillprins Per och våra tre övriga söner på ett sätt som borde visat att hon var MINST 25 år!

 Äldste sonen var 14 år (hon var alltså 19), sedan följde 12, 9 och så den där prinsen på 0 år!

 

Det krävdes lite matkunskap i denna tjänst!  Hennes var väl sådär i denna del…..För i vårt hem var allt som skulle lagas i 90 % av !00 % gjort från grunden. En av mina besvärliga egenskaper! För en 19-åring utan erfarenheter skulle detta kunna bli ett hinder. Hon fick veckolister, recept och allt var INTE bara att slänga fiskpinnar i pannan och koka makaroner och så ketchup över det hela!  Men hon tog sig an, lärde sig, utvecklade sina matkunskaper på ett sätt som jag nog inte fattade då att jag skickade vidare. Att sedan alla sönerna (inklusive jag naturligtvis) älskar denna tös så inivassen är ju inte svårt att förstå!

 

Älskade, älskade Jessika Ohlsson, du betyder så mycket för mig och såklart även "barnbarnet" Mimmi och "svärsonen" Martin. Med er blir livet aldrig tråkigt!

 

Ja detta var berättelsen om de döttrar som jag inte själv fött fram (så himla skönt, räcker med fyra söners födslar)! Ibland gör nämligen livet sina svängar som vi bara får lov att ta emot med innerlig tacksamhet!

 
 
 

Saknaden efter Ebba

 
 
 
"Hur ska jag nånsin komma över dentta förbannade onda som är sorgen och saknaden efter Ebba"? Tankar som jag hade flera gånger de  första veckorna efter att hon fått somna in den 23 december 2016?
Hur ska jag klara att gå mina promenader utan henne?
När ska jag kunna tänka på henne utan att gråta, ibland floder.
När ska jag sluta höra henne gå över golvet, slicka sin päls, dra tunga suckar innan hon somnade? NÄR?
 
Idag gick jag första gången vår Näckrosdamms-promenad. I underbart solsken. Tänkte att någon gång måste bli den första.Med solglasögon hela vägen. Kändes som jag på något sätt kunde gömma mig bakom de mörka glasen från nyfikna blickar utifrån. För visst kom tårarna. Inte hela tiden, njöt också av solen, vår i luften och lekande barn i lekparken. Tårarna kom liksom i vågor, när vi passerade platser hon ALLTID skulle stanna, lukta och markera på. Hennes blick som skärptes intesivt och som fångade in hur många fåglar på dammen som möjligtvis kunde jagas (fast hon aldrig fick). Såg henne när hon plaskade i vattnet och gärna, gärna hade simmat ut till de simmande änderna. Hennes buslek när vi efter Näckrosdammen tagit oss fram till Gibraltargatan där hon mot slutet alltid skulle ha en stunds lek med att fånga kopplet, ett "hopp och studs" i några minuter. Hennes rus in i lägenheten till vattenskål och matskål (som jag alltid fyllde innan vi gick ut). Och sedan hennes förnöjda suck uppe i vår säng när hon lagt sig till rätta och somnade gott. När ska jag gå promenaden utan att sakna allt det där? NÄR?
 
Jag kommer aldrig sluta sakna henne, längta efter henne men jag vet ju av erfarenhet att sorgen blir lättare och tårarna färre allt efter att åren går. Men alla mina hundar, katter har en särskild plats i mitt hjärta och dom samsas om den platsen alldeles utmärkt. Där plockar jag fram dom ibland, pratar lite med dom och småler åt vissa minnen som vi har ihop.
Så lär det bli även med Ebba. så småningom. Jag vet det men just nu gör det fortfarande väldigt ont.
 
Flera har frågat om jag inte skall skaffa en ny hund. Som jag gjorde efter Frida när hon fick somna in 2005 och Ebba kom till mig en månad senare. NEJ, vi skall inte ha några nya djur, Djur innebär också ansvarstagande, bundenhet, och så småningom ännu en sorg.
"Ska ni inte skaffa en hund till som kan ersätta tomheten efter Ebba" En ny hund kan aldrig ersätta den förra, aldrig ta bort saknaden, sorgen. Att jag skaffade Ebba efter Frida var av två orsaker. Det ena var sällskapet som en hund ger. Jag bodde ensam i en sommarstuga som jag så småningom skulle riva och bygga nytt, jag kände att jag ville ha en ny vakthund som vaktade både mig och mitt hus. Men inte en ersättare för Frida för det går inte.
 
Saknaden efter Frida finns fortfarande i mitt hjärta, den mest fantastiska hund med så otroliga egenskaper och som jag älskade så och som älskade mig. En riktigt tuff hund med hjärtat på rätta stället. Klart jag fortfarande saknar henne.
 
Min allra  första hund Rasmus (jag var 8 år när han kom in i mitt liv), en mycket mycket klok Bostonterrier som jag avgudade och han mig. Klart jag saknar denna fantastiska hund som alltid också finns på sin särskilda plats i mitt hjärta.
 
Och Sixten, min älskade älskade mest fantastiska katt, där matte var hans allt.
Visst saknar jag dom och visst fäller jag då och då en tår men mest minns jag alla dessa otroliga djur med ett leende på läpparna, en värme och en glädje att jag varit förunnad att få ha dom i så många år tillsammans med mig.
 
Och så småningom kommer jag att göra precis likadant med Ebba, jag måste bara få ha min sorgetid och göra alla saker ett antal gånger utan henne och känna att det faktiskt fungerar alldeles utmärkt till slut!
 
Livet utan hund är både sorgligt och positivt. Jag kan göra så mycket mer nu när jag kan lämna lägenheten när som helst, hitta på nya saker runt omkring och känna en större frihet i stan. Det är plusset, resten får jag låta tiden ta hand om och se det är faktiskt tiden rätt bra på. Faktiskt!
 
 

Julhälsningen 2016 från Tinna och Håkan

 
December 2016

I år kommer det inget julkort/brev från oss i brevlådan till er. Julkortet får bli såhär istället. Anledningen är inte att vi inte vill men vi bestämde att den summan vi lägger på dessa julkort (och lite till) ska vi istället skänka till Unicef och barn i nöd. Alla dessa fantastiska ungar som inte får uppleva en jul i glädje och harmoni, gemenskap med familj, släkt och vänner, inte får äta sig mätta eller ha friskt vatten som rinner ur kranen.

 

För mig är dessa barn även mitt ansvar och ”en gör så gott en kan”!

 

Tänkte att vi skickar det vanliga julkortet därför på detta sätt, tiden att ta fram det tar lite längre tid i vanliga fall, inget tryck, inga kuvert och inga frimärken men jag lovar, julhälsningen är lika varm och innerlig ändå!

 

Vårt år 2016 har varit ett helt fantastiskt år med bröllopsdagen som höjdpunkten såklart! Trodde väl aldrig att jag någonsin skulle gifta om mig, tyckte ganska länge att ett äktenskap räcker. Behöver inte befästa vår lycka med ringar och löften men se även en så klok kvinna som jag är kan ju ändra mig! Nu är vi ett ärbart gammalt strävsamt par men det tog allt ett tag innan det kom naturligt att säga ”min man” respektive ”min fru/hustru”. Sommar- bröllopsfesten vi sedan hade i augusti går väl inte att toppa något mer år men…..man vet aldrig. Nästa sommar firar vi ju 10-årsjubileum för sommarfesten i vår trädgård, så man vet aldrig!

 

Ja detta var en av de härliga stunderna, nu till det sorgliga.Tyvärr har flera av våra vänner lämnat oss detta året vilket för några av dom var alldeles, alldeles för tidigt. Det känns så förfärligt ledsamt att dessa så glada, livfulla, optimistiska personer inte fått vara kvar här hos oss. Tänk, jag tror faktiskt vår Herre hade det lite tråkigt och behövde lite fest och flärd uppe hos sig, ja tänk vad kul han fått det nu då. För oss blev det däremot lite tråkigare! Tack för den du, käre Herre!

 

Man får sig en tankeställare om vår egen förgänglighet och bräcklighet. Visserligen lever både Håkan och jag så mycket fullt ut som vi kan, vet att vi bara har det här livet och att det inte går i repris men ändå. Vi blir extra måna om varandra, livet och den tillvaro vi nu har tillsammans när man konstaterat hur snabbt livet kan förändras.  ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” Alf Henriksson.

 

Tillbaka till glädjeämnena och en av dessa är julpyntningen. Ni som känner mig väl vet att jag fullkomligt ÄLSKAR JULEN! Inget slår denna högtid, även om påsken inte ligger långt efter! Nu har vi färdigpyntat Stugan, här är det jul i varje hörn och Håkan säger att vi har nog även ”tomtar på loftet”! Ja det är klart för där bor ju vår hustomte ju. Nu är granen inne och det luktar så gott, det luktar JUL! Maten är förberedd så långt det går och som vanligt har jag laddat upp med alldeles för mycket mat, ” same procedure as every year”. Så är det nog för de flesta av oss tror jag. Finns inget godare att gå och småplocka från resterna dagarna efter jul fram till nyår. Så är det i alla fall i detta hushållet.

 

Med andra ord – Kära Jul du är såååå välkommen så!

 

Så till sist; Till er alla från oss båda önskar vi nu en riktigt

 

Snart, snart är det jul igen.......

.....denna älskade jul!

 

 
 

Nu börjar mitt älskade excellark att fyllas på. All planering inför glöggkvällen, julmaten, julpyssel, julklappar, julgodiset, de få kakor som bakas i det Knazzonska hemmet. Planering för när var och hur.

 

I år kommer älskade vännerna "extradottern" Jessica och hennes man Martin och Mimmi till oss för att bl.a. göra Leverpastej till julbordet. Tror vi skall ta tillfället i akt att även göra julkorven då när mästerkockarna ändå är på plats. Detta datumet är viktigt att boka in i tid!

Sedan får vi se om vi bokar in fler pysselaftnar.....får se om några är intresserade!

 

Första adventfikat tar vi alltid i stan med alla våra barn och respektive men sedan är det landet och Stugan som gäller. Ända fram till Tjugona Knut! Sedan är det stan igen och de vanliga veckorutinerna!

 

Måste även åka på ett par julmarknader och absolut upp till Tofta Herrgård och deras underbara marknad. Det är ett måste! Får se om jag hittar något ytterligare som kan locka  till liten utfärd. Någon som har ytterligare förslag?

 

Julklappar ja, i år, som tidigare år, blir det mycket eget tillverkat. Lite mer än vanligt tror jag faktiskt och några nyheter!

 

Maten, pyntningen, pysslet, julmusiken....allt bara ÄLSKAR jag. En del julmat är redan förberett och finns i frysen. En del har jag samlat in som råvaror eller kryddningar till det som skall lagas. En del är det som nu samlas ihop i form av recept och hamnar på listan!

 

Baka bröd kan jag göra i god tid, trilla köttbullarna och även min mammas recept på pepparkakor fast lussebaket skall ALLTID göras kvällen innan! Traditioner får man inte rucka på för mycket.

 

Men först, allra först skall planeringslistan göras - datum där var sak har sin tid......planeras in och sedan är det bara att följa! Med åldern blir jag mer och mer planeringsnörd!

 

Snart är det jul igen, ja snart är det jul igen .............

 
 
 
 
 
 

När livet förändras

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer
Alf Henriksson
 
 
När nära och kära lämnar oss oåterkalleligt utan en chans att dom kommer tillbaka, då gör det fruktansvärt ont. Kroppen får ett knytnävsslag i magen och det känns som om hjärtat ska brista!
Värst är det självklart när det handlar om ens egen familj. Sina barn, sin partner, syskon och föräldrar. Spelar ingen roll om man inser att den dagen kommer när föräldrarna ska lämna oss barn. Det är ju den vanliga tidens gång. Inte ens där kan man vara förberedd och klara av att hantera den där första gastkramande sorgen, den där smärtan man knappt orkar leva med. Man gör det trots allt och livet går långsamt vidare. 
Det måste däremot vara fruktansvärt om man förlorar sitt barn - det kan jag inte ens föreställa mig och vill inte heller. Den smärtan vill jag aldrig, aldrig uppleva.
 
 
Näst detta måste det vara att förlora sin partner. Jag som funnit den stora lyckan på gamla da´r vill inte tänka på det heller. Vad gör jag sedan, utan min bästa vän i mitt liv, min mest älskade gubbe! Det gör så ont bara jag tänker på det....så jag försöker alltid blåsa bort tanken när den kommer flygande utan förvarning! Bort, bort, bort - nu tänker du på annat Tinna!
 
 
I dagarna skedde detta för goda vänner till Håkan och mig. Plötsligt helt utan förvarning! En person som hade en massa år kvar att leva med sin man och sina djur. Så fruktansvärt sorgligt, ledsamt, orättvist! En glad kille, en man i sina allra bästa år. Full av livslust och glädje och en otrolig lust till livet!
 
 
Nu är hans man ensam kvar, i ett tomrum där det enda som cirkulerar i tomrummet är en förkrossande sorg. En ledsamhet, en ensamhet, en stor stor tung saknad.
 
 
Jag har under dessa dagar som gått levt med dessa bägge två män i mina tankar och känner så för den som blev kvar - lämnad och så blir jag så riktigt förbannat arg! Arg på att de som är goda, gör gott, levnadsglada, som skänker skratt och glädje runt sig skall lämna denna jorden så tidigt. Det finns en massa personer jag gärna skulle skickat i hans ställe. Personer som egentligen bara skapat elände och katastrofer världen över...men de får leva. Ibland trots alla försök att skicka dom vidare till sällare jaktmarker!
 
 
Kan det vara så som min älskade systerdotter i USA en gång sa till mig som förklaring till att de elaka fick vara kvar

 

"Tinna you see, he up there doesn’t want him/her because he realize that this person is not ready for heaven and he down there don’t want any competition. So he/she have to stay on this earth a little more“

 

Ja kanske är det så! Hur som helst är det INTE RÄTTVIST!

 

Mitt liv går vidare i sina normala banor, världen snurrar på precis som vanligt, för de allra flesta men för en man har livet förändrats helt. Tänker så oerhört på dig och önskar alla goa tankar och kärlek från alla runt om dig kan hjälpa att lindra, trösta och hjälpa dig över den här första tidens kaos och sedan när det lugnat ner sig, finnas där när det blir för tyst och tomt!

 

 

 

 


Det finns saker jag ångrar!

Det där uttrycket ni vet….jag ångrar bara det jag aldrig gjorde…………stämmer till viss del men inte fullständigt ! 

Jag ångrar en massa annat som jag gjorde, allt från när mina barn var små (och alla fel jag då gjorde) och fram till idag. Det jag inte borde gjort eller kanske borde gjort annorlunda. Jag vet att jag var en bra mamma men visst gjorde jag fel som jag idag ångrar. Så tänker nog vi alla mammor....men ändå!!!

 

Jag vet att jag är en ganska ”god människa”, en person som ställer upp för de sina till 120 %, som har ett rättspatos som är inplanterat från födseln i ryggmärgen (tack mamma och pappa). Jag kan näst intill inte ta död på en fluga (min älskade man kan och det kan faktiskt jag med om nu ärligheten skall fram). Myggor AVSKYR jag ungefär lika mycket som mördarsniglar. Men om vi räknar bort dessa räddar jag om jag kan, ALLT i djurväg/insektsväg. Kan jag få ut en fluga i frihet istället för att ta fram flugsmällan gör jag det. Inte MR Jansson, där smäller det direkt!  

 

Jo visst finns det tillfällen som jag ångrar ”det jag aldrig gjorde” men ska jag vara riktigt ärlig är det inte många. Jag har nog tagit mig an de flesta utmaningar, hoppat ut de flesta gånger och hoppats på att fallskärmen seglar upp (vilket den faktiskt alltid gjort), vågat de flesta saker jag innerst inne varit otroligt skräckslagen inför. Där har jag inte så mycket att ångra (fast det vet jag ju inte förrän jag ligger på min dödsbädd…..så sägs det i alla fall).

 

Men jag ångrar en del av det jag gjorde – som också hör ihop med att jag inte gjorde annorlunda. Eller om man vill krångla till det, det jag alltså inte gjorde. Jag ställde inte upp……..

 

Jag har bl.a. en vän idag som jag är såååå ledsen för att jag inte tog mer kontakt med som blev behandlad fruktansvärt dåligt p.g.a. en arbetsgivares rent helt otroliga behandling. Jag ställde inte upp för denna person! Jag förstod inte….tog heller inte reda på orsak och verkan. DET ÅNGRAR JAG! Denna person hade säkert varit på annan plats om jag varit med i fighten! DET ÅNGRAR JAG! Denna person fick en tid efter detta som hen inte borde fått. Borde fått en helt annan hjälp!

 

Under den perioden var jag inte en god arbetskamrat! Då var vi inte vänner men det gäller vilket som! Man ställer upp!!!! >Man finns med en utsrtäckt hand, ett samtal, en kram, ett ”du vet att jag ställer upp, jag finns”.  Det finns några andra anledningar till varför jag gjorde som jag gjorde men det är fortfarande inte okej!

 

Jag vet hur denna arbetsgivare fungerar, jag blev själv till viss del utsatt innan jag sa upp mig själv. Nu var jag stark, hade ett helt team bakom mig som stöttade och som fångade upp under den korta tid det varade.  En ekonomisk bakgrund som gjorde att jag kunde strida utan att det kändes i kassan. Dessutom är jag väldigt, väldigt stark i mig själv! Ingen Jäkel slår på mig!!!!!! Då JÄKLAR!

 

Där borde jag ställt upp, gått in och pratat, tagit mig tid att förstå….det gjorde jag inte. Och om det är något jag ångrar att jag inte gjorde, så är det detta.  Jag vet att jag är förlåten men det känns ändå i kroppen. Jag lämnar aldrig en utsatt person…..det gjorde jag då!

 

Läser du detta så vet du vad jag tycker  och säger – FÖRLÅT!

 

Jag hoppas att alla som läser detta får en tankeställare. Jag är ganska övertygad om att vi är fler som gjort samma sak! Vi som är starka eller svaga.

 

Jag ångrar bara det som jag gjorde fel – det jag borde gjort!!!!


Tisdagen den 14 juni

Vilken härlig dag jag haft!
 
Först var jag på älskade Leos förskoleavslutning som gällde både för förskola och skola t.o.m. femmor.. En helt fantastisk föreställning av dessa barn för alla oss vuxna.
 
En timma och en kvart varade allt och Leo (som annars mest klarar av en kvart!!!!) satt och var till 95 % koncentrerad på det som skedde under dessa minuter! Jag är såååå imponerad! Alla barnen, grupperna uppträdde grupp för grupp, förskola och skola på ett fantastiskt sätt.
 
När förskolans sång framträddes gick det ett sus i publiken och jag tror inte det var många av de vuxna som satt helt stilla. Vilket framförande. Tyvärr kan jag ju inte visa detta (pga identitesskyddet för vissa barn). även om jag vill men ni kan säkert tänka er in i hur det lät med en helt superengagerad förskolegrupp och denna sången!
 
 
 
Två barn i femman var konferancierer och gjorde detta med absolut bästa beröm godkänt. Vilka kommande stjärnor.
 
Innan tårtkalaset inne hos alla respektive avdelningar så avslutades det hela med en riktigt showdance till musiken från "Diggiloo diggiley" och medverkande, förutom femmorna och alla vi vuxna, även Per och Louis Herrey! Lite äldre, Louis lite tunnare på huvudet och Per lite rundare på magen men vilket ös det blev!
 
Nu kan jag alltså inte lägga upp varken den härliga bilden när Leo och hans käresta, Signe, tog emot kunskapens äpple eftersom de nu skulle börja skola till hösten och inte heller den fantastiska uppvisningen av Diggiloo.....p.g.a. att det kan finnas barn i gruppen som syns som har skyddad identitet.....men tro mig, det var magiskt!!!!
Här har ni originalet....det var nääääästan lika bra!
 
 
Ja sedan tog jag mig till Erikshjälpen i Kungsbacka.....hjääääälp, man ska inte släppa in mig där.........huamig så mycket det fanns där som jag inte hade en aaaaaning om att jag behövde.....eller Håkan! Ja han måste ju också få lite grand, eller hur?
Jag kom in för att leta efter engelska blåvita tallrikar men kom ut utan dessa (fanns inga) men med en massa annat!
 
Sedan tog jag svängen om Pingskyrkan när jag ändå var på väg hem........och samma där! Tjohooo, nu har jag bekänt för älskade Håkan via telefon mina synder......han har förlåtit mig!
 
Vad jag absolut behövde var:
1. Extra överdrag till soffan här på landet (när det ena tvättas behöver det snabbt ersättas med ett nytt under tiden - det gula överkastet som ligger under allt, är till en dubbelsäng och kostade 40 kronor)! Det är det gula som ligger i botten på alltihop! Suveränt när originalet är på tvätt så läggs detta ut!
 
 
 
2. LP skivor och CD-skivor, bl.a. Lars Ekborg med visor och kåserier som för mig är en ren guldträff. En LP med denne man är en present från ovan!!! Bl.a. "Köp en tulpan annars får du en snyting. Lär dig din dönick att nu är det vår". Denna finns inte vad jag kan hitta på youtube eller på andra sidor med musik......men nu finns den på en LP i vårt hem! Underbart, plus en massa annat av denna fantastiska artist! Så fick även en del Jazz komma med som bl.a.Håkans hjärta - Stan Getz!
 
 
3. Böcker, böcker, böcker........jag älskar böcker! Har ni tänkt på hur äldre böcker luktar? De luktar som mitt skolbibliotek vi gick till när jag var liten. Klart vi hade böcker i vårt hem men mest hade vi musik. Men att gå till skolbibilioteket och välja ut en bok att läsa över helgen eller över veckan var något speciellt eftersom det inte lästes så mycket hemma hos mig. Det var en såååå speciell känsla för mig. Trots att vi hade en massa fantastiska verk som fanns i bokhyllan (som nu finns från mitt föräldrarhem hos mig, skinninbunda i min bokhylla - en del läst men en hel del oläst p.g.a. att jag hellre har läst nutidsromaner än dåtids....fast Engström, en del Strindberg och en hel del Lagerlöf har jag läst och så den härliga "Farmor och vår Herre") men jag kan inte minnas att någon av mina föräldrar satt och läste ur dessa. Säkerligen gjorde dom det men mest var det musiken som fanns i vårt hem! Det har jag tagit igen!!!
 
 
 
4. Gamla flaskor till årets saft och kryddburkar som delas ut till barnen med allehanda smaker ifyllda.
 
 
5. En blus.......något måste jag ju hitta på klädavdelningen...men där är jag urdålig! Jag försöker men är sällan en vinnare på den sidan. Där behöver jag min kompis Anna-Lena, hon är suverän att hitta klippen....det är INTE jag!
Finns ingen bild på den men den är faktiskt ganska söt!!!!!
 
 
Nu sitter jag här och summerar min dag och ser kalvarna samlas vid vattenstationen, luckor och dörrar till växthusen är stängda, Ebba fått sin kvällstur.......nu blir det lite lätt kvällsfika (god sallad med kokta ägg och lite sardeller m.m.) och TV. Jovisst ja....glömde att jag köpte några kokböcker också...jag har ju inte så många........MEN INTE DESSA HÄR!
 
 
 
 
Alltihopa, allt detta för drygt 500 kronor........så jag slår ett slag igen för dessa fantastiska loppisar.....där ändamålet dessutom helgar medlen!
 
 
 
 
 
 
 

Jag har haft två liv, då och nu

Satt och rotade i mina fotolådor och tänkte få någon ordning och reda i alla dessa tre (3!) flyttkartonger med foton. Så många minnen som dyker upp när jag ser gamla bilder på barnen och minns saker jag nästan glömt.
 
Hittade också en hel del brev som satte igång så många känslor. Älskade goaste familj, föräldrar, syskon, varför försvann nästan allihop så tidigt? Jag får en knut i magen, ett knytnävsslag en sorg som faller över mig som ett tungt täcke.
 
Men kära nån har jag inte bearbetat allt detta färdigt nu? Till stora delar har jag så klart gjort det men kanske inte allt. Har inte haft tid att göra det tidigare. Jag har på något sätt inte sorterat det. Har förträngt så mycket som kommer upp i brev, foton, minnessaker (som också finns i en av lådorna). Bestämde mig för att jag nu skall göra den där sorteringen, scanna, skriva och göra min egen bok med bilder som skall rensa och rena och få min historia färdigskriven och därmed färdigbearbetad. Numera finns det ju flera företag som låter oss få göra våra egna böcker i få exemplar med både bilder och text. Hittat så många kort som jag känner borde finnas kvar för  de som blir efter mig, för allt det jag inte hunnit berätta för de mina under dessa år. Här finns en hel sjö av gulkorn att ta vara på.
 
Av all denna sorg och saknad skall det bli en massa glädje som skall förtränga sorgen men inte saknaden. Saknaden vill jag sedan ha med ett leende på läpparna. Så skall saknaden kännas! Och så skall jag se till att den blir!
 
Härligt projekt jag har framför mig!

Vi har bara ett liv, och det går INTE i repris!

 
Jag har i hela mitt vuxna liv FÖRSÖKT gå min egen väg och visst, jag har lyckats i en hel del men långt ifrån allt. Jag har ibland tagit FÖR mycket hänsyn till vad andra tyckt, tänkt och haft åsikter om.
 
Jag har blivit kvar i förhållanden (då talar jag inte bara om äktenskapliga utan även vänskap) som jag borde brutit upp långt tidigare. Gällande mitt äktenskap hade det varit bättre för bägge parter tror jag. Men jag vågade inte!
Jag försökte lite halvhjärtat men det räcker inte bara att vilja göra något, man måste även våga ta steget fullt ut och det vågade jag inte.
 
Jag har haft vänner som jag borde sagt nej till för länge sedan men jag hade en föreställning om att ju fler "vänner" (läs i de flesta fall "bekanta") man hade, desto mer älskad var man. Så därför fick dom bli kvar i min närkrets. Så himla fel jag hade!
 
Kanske beror en hel del på att jag i ganska tidiga år fick ta ganska mycket ansvar för familjen (min äldsta syster hade problem i många år och även när hon gifte sig och fick barn och sedan framförallt efter att de skilt sig). Jag blev liksom mjuklandaren som försökte medla mellan mina förtvivlade föräldrar och min systers otroliga trassliga och destruktiva liv. Jag försökte medla och få alla att må bra, alla att tycka om varandra. Min syster var inte lätt och min pappa klarade inte av alla problem som blev i hennes kölvatten.
 
Kanske beror det på att jag förlorade min stora trygghet här i livet, min pappa alldeles för tidigt och då också fick ta ett ansvar för familjeföretaget, övriga familjen som rasade ihop och sedemera även sorgen efter mina två syskon som också dog alldeles för tidigt. Min yngre bror i en olycka och min äldsta syster orkade tyvärr inte längre utan tog sitt eget liv. Jag försökte hela tiden ta deras oro för saker och ting och fixa till det så att dom skulle må bra med påföljd att jag själv var ett litet vrak vissa perioder, som jag dessutom inte fick visa utåt.
Ja det VAR en tuff tid men också en lärorik tid. Jag tog mig dessutom igenom det.
 
Det är klart, hade jag haft en hel och fungerande familj bakom ryggen i mina unga vuxentid så visst hade mitt liv sett annorlunda ut men jag har fått en massa annat istället. Som jag antagligen inte fått annars.
 
Jag har lärt mig uppskatta de små tingesten i livet, de små guldkornen som många inte ser, inte hinner se och springer förbi i sin iver att skapa lycka som förespeglas av att man har en stor och tung pengapåse. Att man kan hävda sig genom hög status jämfört med vänner och grannar. Att man lever ett fantastiskt liv jämfört med alla andra.
 
I de flesta fall blir man ändå aldrig riktigt nöjd. Man kommer upp en pinne på kvantitetsskalan och måste då snabbt vidare, till nästa hål på stegen. Men man missar helt kvalitetskalans pinnhål.
 
Jag höll också på att tappa bort mig själv i detta ekorrhjul under många år. Jag sa aldrig NEJ och STOPP! Fast jag ville, fast jag visste att det här var inte jag.. Kanske försökte jag men jag vågade inte fullt ut.Hur skulle jag göra det. Allt rullade ju på i en himla fart och det gällde att hinna med i svängarna.
 
Nu vill jag förtydliga att jag haft ett fantastiskt liv under alla åren i mitt äktenskap även om det var långt ifrån perfekt med en massa härliga upplevelser, framgångar, lyckorus och härlig gemenskap. Ett liv som gav mig fyra helt fantastiska söner som jag har en sådan glädje av och som jag är så stolt över så blusknapparna spricker vid blotta tanken. Det är INTE det jag menar men om jag hade gjort en del av alla livshändelser lite annorlunda, eller kanske rättare sagt ORDENTLIGT annorlunda så hade historien också sett annorlunda ut! Men jag vågade inte. Vad skulle folk säga! Vad skull folk tycka! Vad folk skulle tänka!
 
Idag ser det HEEEELT annorlunda ut. Jag har mycket tack vare min älskade Håkan, kunnat utveckla mig själv till den person, det liv jag alltid viljat ha. Fåt de där bitarna att hitta sin plats och göra livspusslet fulländat.
 
Jag vågar helt och fullt ut, jag lever fullt ut, jag bryr mig inte ett dugg om status och tunga pengasäckar, jag lever med en man som tillåter mig att få vara PRECIS den jag är (precis som jag tillåter honom vara PRECIS den han är - och han är ju näääästan helt perfekt ;) ), jag är så tacksam för allt det jag har och det som jag får i form av värme, omtänksamhet och kärlek och skratt. Massa massa skratt. Vad människor tycker om mig....det bryr jag mig heller inte om ett dugg idag. Gillar dom mig inte så är det inte mitt problem, det är deras. Jag har inte den stora skaran av vänner/bekanta jag hade förr men i gengäld har jag bara gedigna, ärliga, statusbefriade vänner som ger mig och Håkan masssor av härlig vänskap och ingen av dessa är humorbefriade!! De är däremot tråkbefriade!
 
Så de små deviserna i denna bild stämmer så väl in idag och tack gode Gud att du såg till att jag tog till mig detta innan det var för sent. Resten av mitt liv skall jag fortsätta leva precis så, i detta mitt enda liv ( "Jonas Gardell").
 
Och jag har bara ett liv och det går inte i repris!

En bra start på 2016

Idag var det verkligen vitt, vitt, vitt ute. För mig som pensionär är det helt underbart men kan tänka mig att för alla som jobbar, har barn som skall till skola-dagis måste det vara ett bekymmer.
 
Imorse trodde jag nästan jag var tillbaka igen!
 
Jag kom ju från Sälen i söndags och där var det den där knarrande snön som gällde för tempmätaren visade minus 14-20 grader varje dag. Strålande solsken, härliga skidbackar och vitt, vitt, vitt där med.
 
Det bästa med dessa dagar var ju inte snön förstås utan gemenskapen med mina älskade ungar Lina, Stefan och lilla Olivia! Och dessutom fick jag lära känna Linas bror Ola lite mer! (En så go kille och en helt fantastisk morbror till lilla Olivia).
 
Efter dessa dagar är jag kär igen - i prinsesstösen Olivia! Finns en hel, eller i alla fall halv, uppsats om henne på min faceboksida!
 
Dessa dagar tillsammans har gett så mycket och jag är bara ledsen jag inte tog mer kort men det var så himla kallt ute så att ta av sig vantarna för att fota/filma utomhus var näst intill omöjligt. Jag frös ju innan jag tog av mig vantarna - cirkulationen i händer och fötter har alltid varit en klart missräknad del i min kropp!
Tack och lov har föräldrarna tagit en massa så jag hoppas de kommer till mig så småningom också!
 
Ett litet collage av mina dagar däruppe!
 
 
Fantastiskt halo fenomen på fredag morgon - aldrig varit med om detta tidigare
 

       
       Värdparet                        Älskade älskade Olivia        Familjen i backen
 
 
                                                   
Är man bonuspappa så får man både blåsa                    Glad liten middagsgäst      
och sätta upp håret på Olivia och han KAN!     
 
 
 
 Gulddoppade vintergranar på väg tillbaka hem igen efter 4 fantastiska dagar hos de mina
 
Ja så är jag hemma igen och vardagen rullar på som vanligt! Nu har jag startat upp min 5:2-diet på allvar igen. Till sommaren skall jag intagit idealvikten och sedan SKA jag hålla den! Så jäkla tråkigt att behöva starta upp bara för att jag slarvat - men om det skriver jag i annat inlägg! 
 
Så visst, trots diet-tvånget, har 2016 verkligen startat upp med mycket glädje och framtidstro!!!
                                  
 
 

Nu börjar det närma sig.......

......den period på året som jag älskar allra, allra mest.
 
Fast egentligen är det förberedelserna jag älskar allra, allra mest. Pysslet, planering av maten, stöket med pepparkakor, julbröd och allt godiset. Julklapparna (även om det numera blir väldigt lite av den sorten, finns en hel del hjälporganisationer som behöver våra julklappspengar bra mycket mer), julkorten som skall tillverkas......ja allt det där som enligt min mening hör julen till!
 
För att inte tala om alla julsångerna. Nu går Spotify och CD-skivorna konstant, alla som bara handlar om julen och bara de härliga klassiska sångerna, både utländska och svenska.
 
Och så glöggen såklart - och trots att jag tycker det egentligen är alldeles för sött så är det ändå så vansinnigt gott (jag gillar ju egentligen inget som är sådär väldigt sött) och sedan skall inte förglömmas JULMUSTEN! Att dricka julmust innan, strax innan jul är en styggelse som absolut inte sker i mitt hem!!! Den där första klunken när julen och granen och allt står på plats, skinkan kokar på spisen, julbrödet i ugnen och så den där första klunken........då är det jul!
 
 
Sovrumsfönstret i Stugan innan alla tomtar och annat kom upp på bänken. Älskar denna julstjärna som är inköpt för några år sedan på julmarknaden på Tofta Herrgård.
 
Julafton då, gillar jag inte denna dag?
Klart jag gör, frukosten med nybakade scones med marmelad och ost, te och kaffe för den som vill ha (fast egentligen är det te som varit traditionen i alla år tidigare men Hr J vill ha KAFFE, så då får han det). Änglaspelen som plingar och alla levande ljus plus brasan som sprakar så gott. Sedan brukar familjen ta det lite lugnt medans jag tar hand om det där sista som skall upp på julbordet runt klockan ett. Då trivs jag! När jag får duka upp och göra bordet sådär riktigt speciellt med finaste antika julglasen inklusive nyputsade silverbestick (som nästan aldrig används annars....varför vet jag egentligen inte) och vackert brutna servetter. Då trivs jag. När jag ser på familjen som kopplar av till någon tokig humor CD som jag köpt för just denna stund, hör deras skratt och kommentarer, då trivs jag. Och när tokiga tomten kommer och knackar på dörren och gör sin helt enorma tomteshow som gör att vi alla skrattar så vi får ont i magen. Då trivs jag.
 
Men trots allt detta så är det just de här dagarna innan julafton som jag gillar allra mest!
 
Och även om vi blir utan tomte i år (han reser upp till Sälen han) och att vi kommer att vara utan även Per o Henna (som besöker Hennas sida av släkten), Stefan och Lina är kvar på Mallorca, så blir det julafton ändå, om än lite annorlunda sådan. Sådär är det nu i alla familjer. Ibland är huset fullt och ibland bara halvfullt.
Vi får tid att träffas andra dagar under denna ledighet så jag tar nog igen alla julkramar från barnen skall ni veta!!!
 
Nu kära vänner, nu skall julkuverten adresseras så nu hinner jag inte blogga mer.
 
Så GOD FÖRJUL på er allihop!
 

Vart är vi på väg......?

Denna mening uttalas flera gånger i programmet "På spåret" och då handlar det om att gissa på ett slutmål!
 
Har haft denna mening surrande i huvudet hela morgonen och då handlar det INTE om ett slutmål! Det handlar om vår värld, våra liv och vår syn på människan.
 
Har vi inte större respekt för det levande livet än detta? Hur lite är vi värda i andras ögon? Empati är tydligen en bortglömd egenhet hos människan....eller?
 
Jag lider med Paris innvånare, med Frankrikes innvånare, med världens invånare. Jag sörjer och lider med de drabbade. Jag önskar jag kunde göra något för att lindra smärtan. Deras märta i både själ och kropp.
 
De ansvariga för dessa dåd, hur mår de egentligen? Eller hur mådde de innan de utförde detta?
 
Hur ska vår Herre ta emot dessa galningar när de nu tagit livet av sig själva? Förlåter han dom rakt av? "De förstod inte vad de gjorde"!
Jodå, de förstod visst! De mördade urskillningslöst! De slaktade kvinnor, män och barn utan att blinka!
Jo de förstod!
Hur vår Herre hanterar detta är jag väldigt nyfiken på!
 
Jag går här i vår lilla Stuga, lyssnar på radion, försöker ta in, pysslar med det jag älskar (att ordna middag för goda vänner), dricker mitt kaffe och låter dagen ta sin form i sin egen takt.......och försöker ta in!
 
Det går inte!
 
Samtidigt måste livet gå vidare, vidare för alla sårade och sargade i Paris, vidare för alla flyktingar som idag inte har något hem att gå och pyssla i, vidare för alla tiggare som sitter utanför våra affärer och tigger för brödfödan, vidare för alla hemlösa, vidare........
 
Tack käre Gud, min Herre, för att jag är så innerligt lyckligt lottad. Att jag är född i rätt land, av rätta föräldrar, på en plats där fred inte är en statussymbol utan en rättighet för alla, där demokrati råder. Tack att jag hittade min Håkan och har det liv jag har idag. Tack att mina barn har det så bra. Tack att jag är frisk och kry. Tack för alla mina goa vänner. TACK!
 
Nu skall jag fortsätta dagens sysslor och pysslor och njuta av min fantastiska tillvaro samtidigt som jag sänder en varm och innerlig tanke till Paris! Glädje hos mig - sorg hos andra, sådant är nu livet och vi får helt enkelt lära oss att leva med det!
 
Även om vi också lite oroligt undrar...."Vart är vi på väg"?
 

En tacksamhet i sorgen!

Min son, Magnus, fällde igår kväll en mycket tänkvärd tanke.
 
- Mamma, tänk om det varit en färgad eller en invandrad kille som utfört detta fruktansvärda dåd. Vad som då hade hänt vill du inte vara med om!
 
Nej, så sant så sant.
 
Vad hade hänt? Hur hade svenska folket i allmänhet reagerat? Hur hade alla som visar upp hets mot invandrare agerat? Hur många mer procent hade SD fått? Hur hade det sett ut i sociala medier?
 
Jag ryser!
 
Så mitt i all denna fruktansvärda sorg och förstämning tackar jag att det var en ursvensk vit ung man som utförde detta vansinnesdåd! Låter inte klokt men det är ändå en realistisk tanke!
 
Att vårt trygga Sverige, vårt humana och demokratiska samhälle har blivit så kallt, så hårt, så odemokratiskt, så hatiskt. Mitt hjärta blöder och mina tankar finns hos vår Herre och jag undrar....
 
Hur har du tänkt lösa det här????

Att bli äldre och inte fatta........

......att man håller på att bli gammal....eller kanske i mångas ögon, redan är det.
 
Men jag måste ha svårt att fatta för jag tänker inte att jag är gammal, (hur man nu skall känna sig när man blir i denna åldern), inte förrän jag passerar spegeln!!! Samma chock varje gång !!!!!
 
I drömmarna är jag inte en dag över 30 år. Mina barn är fortfarande hemmaboende och klart mindre än de är i verkligheten. I drömmarna har jag fullt upp med vardagliga sysslor ihop med barnen!
 
Nu kanske ni tänker att "oj vad hon måste längta tillbaka till den tiden" men se det gör jag inte alls! Jag älskar dagens frihet där det bara handlar om mig och Håkan och vår tillvaro. Jag pysslar med det jag vill utan att behöva ha händerna fulla av allsköns saker som hör en småbarnsmamma till. Jag sover som en stock hela nätterna och det enda som kan störa min sömn är framförallt Ebbas snarkningar och i viss mån även Håkans (själv snarkar jag ALDRIG, inte vad jag hört i alla fall). Visst älskade jag det när det begav sig men det var då och jag är så nöjd att mitt liv idag ser ut som det gör.
Ibland undrar jag faktiskt hur i herrans namn man orkade!!!!
 
Men det är de där att hjärnan hinner liksom inte ikapp kroppen. Kommer ihåg min svärmor som sa precis likadant. Hon tyckte heller inte att hon var en dag över 30, och då var hon 70 år!
 
Det är bara den där förbaskade spegeln som avslöjar att hjärnan spelar mig ett spratt!
 
Men så länge hjärnan vill ha det så så är det helt okej med mig med. Kan sträcka mig till 35 men se där är det stopp. I hjärnkontoret alltså. Orken att göra allt jag gjorde då har kroppen sagt definitivt nej till. "Nu får du allt lugna dig lilla Tinna, allt det där du gjorde då känner jag absolut inte för idag. Däremot får du gärna hålla igång som du gör, det är bra för din hälsa"! Och min själ skulle jag vilja tillägga!
 
Ja visst är det där med åldrandet och kopplingen hjärna och kropp lite knepigt! Så länge kroppen ändå hänger med som den gör när hjärnan får sina idéer, är jag glad och tacksam.
 
Ja än hänger hon med, den där personen jag inte känner igen när jag passerar spegeln!

Att bli farmor på riktigt!

Nu får jag äntligen lov att berätta att jag skall bli farmor på riktigt. Blodsmässigt så att säga. Mitt eget kött och blod! Nu är det officiellt, sonen Stefan och han älskade Lina skall ha barn i mars! 
 
Detta är en helt fantastisk känsla och jag tycker det är helt otroligt fantastiskt. Farmor får skaffa sig klippkort till Mallis!!! Vilken ynnest! Värme och sol och helt plötsligt TVÅ barnbarn på Palma. Nej, dom skall inte ha tvillingar utan Lina har en liten älskad Oliva sedan tidigare! 
 
Vill ändå förmedla att den möjligheten jag fått genom flera av mina vänner, min son Magnus och hans älskade Elena, så har jag fått lov att bli extrafarmor, standinfarmor eller faktiskt bara TINNA. 
 
Älskade Leo, den första kille jag fick lov att bli extrafarmor till sa en gång till sina kompisar
- MIN Tinna, hon älskar mig härifrån till himlen, till stjärnorna, till månen, till universum och tillbaka igen! 
 
Hans tanke var att höra hur deras Tinna älskade dom! Kompisarna förstod nog inte riktigt vad han menade. Vadå, en "Tinna". 
 
Det finns en liten Hanna, mamma Bodils dotter, som kommer springande från parkeringen direkt i famnen och ger världens största kram. 
-TINNA!!!! 
Då smälter denna hära Tinna som smör i solsken.
 
Eller när älskade Douglas ikväll sitter vid middagsbordet hos oss, efter att mamma Elena och Magnus (min son) plockat hinken full med plommon, plötsligt säger
-Tinna, jag älskar diG, härifrån tills du dör!
 
Ja ni förstår, jag fick inte barnbarn som många av mina vänner under alla dessa år men jag har fått denna kärlek dubbelt ändå. Jag är så otroligt tacksam för detta. 
 
Nu blir jag ändå FARMOR PÅ PAPPRET! Och det mina kära vänner, är en ny upplevelse. Kom dock ihåg alla mina övriga ungar;
Douglas, Philip, Leo, Maja och Hanna
 
NI ÄR Tinnas älskade bonusbarnbarn som jag älskar så mycket och som betyder så mycket för mig. 

Augusti 2015

Ojdå, nu var det VÄÄÄLDIGT längesedan jag bloggade. 
 
Detta beror på konkurrensen med FB. 
 
Här skriver jag om mina tankar, mina glädjestunder, mina funderingar och allt annat dessutom. I kortare inlägg. Tycker npg inte mina barn men fet tycker jag! Och det VET jag. 
 
Så min älskade blogg, som var mitt älskade andhål i så många år, har liksom halkat undan. 
 
Men älskade kära blogg. Jag lovar att bättra mig!

Våran midsommarhelg i bilder

Fantastisk helg vi hade här i Sundhammar i midsommar.
 
Med nära och kära och en massa härliga ungar! Ja, då trivs jag som allra bäst. Och maten som jag lagat var som vanligt alldeles för mycket....nu har vi ätit rester i ett par dagar, nu får det vara nog....fåglarna blev jätteglada (fast inte den truten som var och kalasade och Ebba kom i ett jehu och sög honom/henne. Mattes rop avslutade dramatiken och truten flög iväg, något chockad. Om den kommer tillbaka efter denna upplevelsen.....tror inte trutar har så långt minne och mat är nu ändå livsnödvändigt)!
 
Här kommer nu en samling bilder som beskriver lite av det vi gjorde i helgen!
 
Detta blev en del av midsommarblommorna i krans och bordsdekoration
 
En del av buffématen står beredd för att plockas in
 
Lite kallt........
........och lite kallt........
 
 .......och lite varmt.
 
 Elena, Douglas och Philip - Magnus härliga familj
 

Bodil och charmtjejen Hanna
 
 Mamma Jessica och solstrålen Maja...............

 ......och lillprinsen Leo.......
 
 .....och en avslappnad pappa Henrik
 
 Och alla samlade med tillkommande gästerna Roger och Svisse
 

Midsommarafton blev sen, midsommardagen blev också sen för då anlände även en gäst (som vi inte hade räknat med haha) i sena timmen. Söndagen var jag cafévärdinna vid ett maskerad-ridlekis-event (det blev ett vääääldigt långt ord) som blev sååå lyckat. Den kvällen och natten lovar jag att jag somnade utan vaggvisor 21,30 och sov som en stock hela natten! Den äldre damens kropp behövde detta men ojoj vilken fantastisk midsommar vi haft. Tack mina nära och kära! Utan er hade livet blivit himla trist!!!




 

  

 
 
 

RSS 2.0