Livsdagboken

Jag vet inte om fler än jag upplever att det finns perioder i ens liv som hamnar i situationen FÖRR och NU! Att man upplever vissa saker som om det vore i ett helt annat liv! Lite svårt att fatta vad jag menar? Skall försöka förklara!

 

Min barndom är lite av detta, känslan som ganska starkt dyker upp lite då och då - DÅ och NU. Handlar det där verkligen om mig? Bilder i gamla fotoalbum som jag inte alls kommer ihåg, stunder som jag blekt minns......

 

Klart att jag inte tappat minnet gällande min uppväxt och mycket finns där som jag minns väldigt tydligt....men trots allt är det en massa luckor och minnen jag gärna skulle vilja friska upp. För att få bättre kontakt med denna del av mitt liv.

 

Jag funderar mycket på mina morgonpromenader med Ebba! Jag har aldrig musik eller annat inpluggat i öronen utan jag låter naturens ljud bli den enda "musik" jag lyssnar på och så tänker jag. På en massa saker. Bl.a. detta - DÅ och NU.

 

Finns det fler än jag som känner likadant???

 

Kan det bero på att jag har misst min stora familj alldeles för tidigt? Mina två syskon i Sverige gick bort ifrån mig när jag var väldigt ung, min pappa likaså. Min mamma dog också alldeles för tidigt - 69 år gammal och fick aldrig uppleva alla mina barn t.ex.

 

Jag har en syster i USA men hon försvann dit väldigt tidigt - redan som 17-åring då jag bara var 9 år. Henne har jag ju egentligen inte heller haft med mig i min uppväxt.

 

DÅ och NU....det hade varit fantastiskt att ha syskon att dela minnena med, att få skratta och kanske ibland gråta tillsammans med, att kunna få hjälp med luckor och minnessvaga bilder......

 

Det där har jag nu inte - jag har byggt upp en egen stor familj där jag hoppas att mina barn kan få ha uppväxten ihop - minnas ihop, skratta ihop, förfäras ihop (hur kunde dom verkligen göra det där ;) ). Kunna sitta en dag och ha alla barndomsminnen tillsammans.

 

Man förstår inte hur viktigt det där är förrän man blir lite till åren kommen och man inte har möjligheten!

 

Går jag och sörjer och begråter detta? NEJ, absolut inte! Jag har fått så mycket av det goda ändå och har haft en fantastisk barn- och uppväxt. Så uppfatta mig rätt....det är bara alla de där tankarna som poppar upp på mina goa morgonpromenader.

 

Och så undrar jag igen - är det fler som känner så som jag eller beror mitt faktiskt bara på att jag inte har någon att dela minnena med och därför blir dom heller inte verkliga....ja kanske det!