I valet och kvalet
Jag är nog lite blåögd när jag tror att ingenting händer som är negativt via denna kanal men så är det nog tyvärr inte.
Detta har varit ett fantastisk sätt för mig att kommunicera med omvärlden, att hitta gamla förlorade kontakter, kunna förmedla mig både privat och officiellt.
Jag har inte sett något negativt, tills nu.
Hur har mina uppgifter skyddats eller rättare INTE skyddats för vidare befordran till andra aktörer. Varför har jag fått en massa skräpmejl från bluffirmor som vara eskalerar?
Jag får nog fundera ett tag till, ändra flera applikationer och ta bort ett flertal inne på FB
Börjar så, så får jag se hur jag gör sedan
Hur går era tankar kring detta?
Året 2017´s sista dag
Sista dagen på detta år – 2017.
Ett år fyllt av så mycket glädje och så otroligt mycket sorg.
Glädje för det som sker i min lilla värld och sorg för det som sker i vår stora värld.
Funderar över om man kunde skicka upp de där hetsiga, frustande ledarna i en rymdraket så de fick skåda vår fantastiska jord, så där från ovan och hur de skulle tänka då. När de ser på denna fantastiska blåa jord, denna så otroligt vackra jord och faktiskt den enda jord vi har. Går denna åt helvete, ja då har vi faktiskt ingen ersättare. Då är det definitivt slut!
Om de såg på jorden som många med mig gör, hade de tänkt om, tänkt rätt? Hade de förstått att det de håller på att lämna över till våra barn och barnbarn är kanske INGENTING!
Den sorgen känner jag tungt, mycket tungt i mitt hjärta. Den sorgen är den svåraste av alla sorger. För den sorgen är så ofantligt stor och så fruktansvärt skrämmande och ofattbart!
Jag fick ta del av en liten 6-årig gosses nedskrivna önskan som lämnades i en insamlingslåda i kyrkan. Av allt han kunde önskat till sig själv så stod det på lappen ”FRED PÅ VÅR JORD”! När man är bara 6 år och har detta i tankarna då har vi väl ändå kommit alldeles, alldeles för snett i världen.
Mina önskningar inför det nya året är först och främst den största önskan om att vi får mer lugn, mer kloka och genomtänkta vuxenbeslut, både i det stora och det lilla. Mer glädje, mer omtänksamhet, mer osjälviskhet, mer gemenskap för de utsatta i vår värld.
Självklart är min önskan också väldigt, väldigt stark gällande min egen familj att de alla ska må bra, få känna lycka och kärlek, att alla är måna och rädda om varandra. Att vi lär oss att det faktiskt inte är så hemskt eller farligt att använda orden FÖRLÅT, TACK, JAG BEHÖVER HJÄLP, JAG GILLAR/ÄLSKAR DIG! Det kan vara svårt första gångerna men övar man sig bara så går det lättare och lättare…jag fortsätter öva!
Hur mår jag själv då, jo tack oförskämt bra med tanke på allt elände jag skrivit här om. Jag äter mig mätt varje dag (lite för mycket av det goda ibland dock, måste bli ändring på det till 2018), jag har tak över huvudet (gånger två till och med) där det är både varmt och vackert runt om mig, Jag hör ordet ”älskling/ jag älskar dig” flera gånger om dagen och säger det nog fler gånger tillbaka. Jag känner sådan stolthet när jag ser på mina barn, vad det vuxit upp till och kan ibland förundras över hur de ändå blev så här himla bra vuxenindivider. Jag känner oerhörd tacksamhet över mina många och fantastiska vänner som ger mig så många härliga samtal och skratt.
Jag njuter så av allt det goda i livet även om jag också såklart har stunder där jag behöver lite själavård. Ibland blir det helt enkelt att jag tycker lite synd om själv, tillåter mig själv en liten stund av självömkan (då åker till och med den sticksiga offerkoftan på en stund) och se, rätt som det är jag inne i något som upptar hela min tankegång och så var det glömt….vad det nu var jag var så bedrövad över! Nej, jag är och har aldrig varit en person som hänger läpp. Jag brukar tänka att om du väntar någon timma ska du se att du inser att det faktiskt inte var så allvarligt.
Oroar mig gör jag naturligtvis men inte över mig själv, mest gäller det min familj. Så fort jag hör att något i familjens röster inte är som de brukar vara, då springer den där orosråttan fram och tillbaka i kroppen som om den fått fnatt. Då brukar jag tänka på devisen som sonen Johan en gång gav mig ”90 procent av det du oroar dig för mamma kommer troligtvis aldrig att ske och de där resterande 10 procenten kommer att ske antingen du oroar dig eller inte”! Visst är han klok min son. Eller som jag läste på en sådan där ”klok”-sida att ”oro är den ränta vi får betala när vi lånar bekymmer av framtiden”.
Så till slut inser jag att jag skall göra vad jag kan i kampen för en bättre värld, allt vad jag den lilla människan kan göra men gå omkring och oroa mig skall jag INTE GÖRA. Jag skall leva varje dag fullt ut och ta tillvara på livet med hela mitt hjärta. Äta gott (men lite klokare), dricka gott (men lite mindre), dansa desstomera (bra för flåset), promenera oftare och njuta av vår vackra värld och känna att jag lever här och nu med full vetskap att vi har bara en värld och ett liv och varken världen eller livet går i repris!
Gott slut min fantastiska familj och mina härliga goa vänner. Inte långt kvar tills vi åter får börja träna på att INTE skriva 2017 utan 2018 och då tjoar vi alla till varandra GOTT NYTT ÅÅÅÅÅÅR
Jag älskar dig till 80, kanske t.o.m. 90 %
Först kommer inget, så kommer inget...........
Livet förändras för oss alla...för vissa mer än andra!
Att vara tacksam är en dygd......
....en dygd att stilla bedja om!
Nu låter det som om jag inte är tacksam men visst är jag det. Alla som följer mig på Facebook, som läser min blogg VET att jag är tacksam. Tacksam för så oerhört mycket....och ändå.....ibland......
Så kommer ändå den där naggen ibland att man ändå inte är fullt nöjd. Det finns alltid något som man skulle önska vore ÄNDÅ bättre!
Ja detta är väl människans akilleshäl. Djuren tänker överhuvudtaget inte alls på det sättet. De ser hur situationen är just nu och anpassar sig till den. Hur den är. De klagar aldrig, gnäller aldrig, sätter inte igång något gräl för att allt inte är perfekt.
Tänkte på detta idag när jag tog min morgonpromenad, på skillnaden på då och nu, på vad som hänt och vad som skiljer sig åt från tidigare liv till mitt liv idag.
Idag njuter jag av livet och kan mjuta av min pensionering i en fantastisk harmoni med mig själv. Med min älskade sambo, med vår hund och katt och livet som blandas i lagom portioner, lägenheten i Göteborg gentemot tysta lugna Stugan på landet. En perfekt kombo!
Och ändå så kan jag ibland gå och tänka att det skulle vara skönt att ha det där....göra det där......åka dit.....saker som jag tror vi alla känner ibland. Att allt inte alltid går "min" väg fast jag gärna vill.
Så lägger jag fokus på detta och kan bli lite "pissed off" för att det inte blir så och visar det också. "katten också att han inte kan tycka som jag"............och egentligen gör han ju det i 95 fall av hundra. Och även om han inte tänker likadant så gör han eftergifter för att jag skall vara nöjd!
Ja då skäms jag! För att jag inte kan vara helt nöjd med det jag har som är det jag i så många år längtat efter, för det jag har runt mig varje dag, för lyckan att få känna sig lugn och i harmoni med livet......
Förlåt mig men jag är trots allt inte mer än en liten människa som både kan känna avund, missnöjdhet, offerkänsla! Ibland....väldigt sällan och tack och lov för det.
För jag har det så förbannat, in i helsike bra! Och jag vet om det och uppskattar det!
Så om jag knyter ihop säcken så blir det väl som min mamma sa:
Du får faktiskt unna dig att någon gång ibland tycka riktigt synd om dig själv, det är en lyx som vi alla har rätt att tillåta oss när hjärtat flödar över!
Tro nu inte att jag är missbelåten just nu, nej det var egentligen att jag tänkte att fy fasen vad bra jag har det och SKÄMS på dig Tinna att du ändå ibland känner missnöjdhet!
Sådana är vi nu trots allt, vi stackars små människor.
Varför blir vi vad vi är?
Life is like a Boomerang. What you throw in life is what will return to you
Tankar kring Social Media
På Facebook t.ex., som jag själv alltid tyckt både varit kul att följa och att uppdatera själv.
Däremot har jag fått en del lite nedlåtande kommentarer och även fått höra detta bakvägen att jag uppdaterar alldeles för mycket, eller att ”jag vet vad du haft för dig det senaste, jag kollar ju Facebook”. Du skriver ju där som om det vore en dagbok!
Så bra då tänker jag men känner samtidigt att detta tydligen inte är ok, allt enligt Jante tror jag! De som inte vill läsa eller bli uppdaterad, låt bli att följa eller koppla bort mig som vän. Jätteenkelt faktiskt men läser ni så skit i Jante. Honom har jag dessutom kastat ut för länge sedan och tillbaka kommer han aldrig!
Däremot om jag haft en blogg och skrivit där varje dag hade det säkert setts med andra ögon……
Jo det är väl sant och jag vet också fler som tyckt det varit bra att jag uppdaterar och skriver om saker som händer runt om mig, dock skriver jag till 99 % bara om det som är positivt och glädjande. Många av de vänner jag har pratar jag inte så ofta med men håller alltså denna kontakt vilket känns jättebra!
En hemsida, en blogg eller en FB-sida blir ganska ointressant till slut om den inte uppdateras ofta! Eller hur?
Nu har jag visserligen inte så mycket negativt i min tillvaro idag men jag går naturligtvis inte heller helt fri från detta. Även om jag blivit en ganska duktigt kvinna på att njuta och ta tillvara dagen och stunden. Men, visst finns det dagar, händelser, personers agerande som gjort mig ibland väldigt ledsen, nedstämd och med ett magont ibland som gjort riktigt, riktigt ont men detta skriver jag alltså väldigt, väldigt sällan om. Det har hänt och kanske sker det vid något annat tillfälle igen men alltså, inte ofta.
Just nu har jag ett uppehåll vad gäller uppdatering av min egen privata tillvaro, lite för att jag kommer först och främst att göra förändringar på min FB-sida innan jag uppdaterar igen, en hel del personer kommer att rensas bort som jag anser egentligen inte är ett dugg intresserade av att läsa om vad jag har för mig så då finns det ju heller ingen anledning att dom finns där! Skall ändra i sekretessen på några punkter.
Sedan är jag nog igång igen!
Så då till tankarna kring vara eller inte vara vad gäller denna flod av social media! FB är en plats som för mig varit fantastisk på flera sätt.
Jag har fått kontakt med flera personer som jag känt för många år sedan men som jag tappat kontakten med. Detta tack vare att så många gått med och mina sökningar gett resultat. Likadant tvärtom. En del har kontaktat mig med vänförfrågningar och så har vi hittat fram till varandras liv igen.
Denna möjlighet som FB ger tycker jag är underbar!
Jag har kontakt med släktingar och vänner världen runt, vilket annars endast kunnat ske via Post eller telefon. Enklare och billigare att hålla kontakten vid liv genom FB.
Jag blir uppdaterad om mina vänners både glädje och ibland svårigheter, där jag snabbt kan ta kontakt om så skulle behövas.
FB är en fantastisk väg att nå ut till många och även utanför min vänkrets om så skulle behövas. Upprop, efterlysning (kan gälla både saker, tjänster och ibland tyvärr även personer – tänker då mest på Missing People). Bjuda in till eget eller officiellt evenemang! Skicka privata meddelanden till familj och vänner – kostar inget även om vännen finns på andra sidan jordklotet.
I allt detta känner jag att FB är ett fantastiskt verktyg och social kanal.
Sedan finns det saker jag tycker sämre om och det är att man förstår att många (framförallt ungdomar men även äldre personer) ser det som del av en framgång att ha så många ”vänner” som möjligt. Ju fler desto populärare och desto populärare desto större i vänkretsen.
För mig är detta rätt sorgligt. Att man mäter sitt eget ego i hur många vänner man har på FB!! Jodå, jag känner några av den vuxna sorten, dock är dom såklart inte vänner med mig på FB.
Har t.o.m. en person som tyckte att jag är det värsta han mött och att ingen gillar mig – inte ens på FB. Denna person är egen företagare med flera anställda och mäter sin popularitet i hur många som gillar på FB. Nu vet inte denna person om det är några som gillar mig på FB eller inte, för han är som ni förstår inte på min vänlista.
Eller när näthatet även når hit, även om det är mindre än på andra sociala medier, eftersom man inte kan vara helt anonym här, det går alltid att spåra personen! Men det förekommer en hel del ändå för spårning kräver polisanmälan och det är det inte alla som gör. Inte i första taget i alla fall.
Då finns det andra media man kan nå ut till som inte går att spåra, vilket jag egentligen inte fattar att det får finnas denna mediatyp! Borde stoppas eller göras om så att ingen kan vara anonym!
När man hör/läser sådant då blir man beklämd. Då har FB, enligt min mening, blivit en negativ sida istället för tillgång.
Ja det var lite av mina tankar kring detta media. Vad tycker ni?? Kommentera gärna här eller om ni hellre vill på FB (för er som finns på min vänlista såklart).
By the way, jag kommer att meddela när jag gjort min rensning så att ni som är kvar vet om att ni är det *ler*!
Livsförändringar!
Att bli äldre, kapitel 2
När jag var klart yngre hade jag väldigt svårt att komma över oförätter som riktats mot mig. Elaka tungors skvaller, människor som svek på ett eller annat sätt, människor som medvetet ljög och lurades på ett allvarligare sätt än 1 april-skämt!
Det satt fast i själen och gjorde ont varje gång jag råkade tänka på det
.
Det gjorde också att jag själv mådde väldigt dåligt, självkänslan fick sig en stöt och med den osäkerheten att möta både dessa människor och även att öppna upp sig för nya!
Nu har jag alltid varit en otroligt social person och öppen och väldigt framåt person men visst fanns det tillfällen och stunder när även jag sviktade och osäkerheten kröp fram.
Att bli äldre gör skillnad!
Jag förlåter mycket snabbare, jag ser på min omgivning på ett annat sätt, jag inser att den personen som ljuger och baktalar egentligen mår väldigt dåligt själv.
Jag vet idag vem jag är, vad jag står för och tar faktiskt inte åt mig på samma sätt längre.
Självklart är att om jag råkar ut för riktigt allvarliga saker så reagerar jag säkerligen annorlunda men det har jag inte gjort. De saker som hänt i mitt liv har varit saker som jag egentligen inte skulle tagit åt mig.
Idag ser jag på allt detta helt annorlunda.
Jag är den jag är, är ganska stolt över vem jag är och vad jag åstadkommit och vad jag åstadkommer dag.
Jag njuter av min vardag som pensionär, tillåter mig att ta den ledighet jag är berättigad till (fast DET har faktiskt varit lite svårt att få in i skallen... jag är pensionär och KAN faktiskt göra vad jag vill...), pyssla med det som gör mig glad, överser med människor som ledsamt nog mår så dåligt att de måste ge sig på andra.
Jag har helt kommit över min skilsmässa, som har gjort väldigt ont på grund av många orsaker, jag har förlåtit de som gjort mig illa under årens lopp och jag har kommit fram till att - jag har det så innerligt bra, mår så bra och har faktiskt inte tid att gräma mig över andras oförrätter.
Det här har med att jag åldras och gör det på ett bra sätt. Jag ger mig tid att njuta av den tid jag har kvar här på jorden och kan verka och leva precis som jag vill. Jag ger mig förlåtande ord till mig själv när jag kanske inte lyckades så där väldigt bra med saker och ting, jag säger förlåt mycket lättare när jag gjort något fel/misstag.
Vi är alla människor av kött och blod, vi är alla skapta med fel och brister med fördelar och tillgångar, vi är alla unika och otroligt värdefulla, vi är alla värda respekt från vår omgivning.
Så att bli äldre är faktiskt inte så dumt, bara man inte blir gammal!!!
Att bli äldre, kapitel 1
Jag har så lätt idag att förlåta mig själv, att tycka om mig själv och se mig själv som en riktigt bra människa - vilket jag inte hade lika lätt för när jag var yngre! Det gör ju också att man är mycket mer förstående och förlåtande mot andra.
Att känna tacksamhet!
Att framförallt få tacka innebär ju att jag tänker på just de positiva sakerna som följt mig under dagen vilket också gör att jag somnar så mycket lättare. Att få be om hjälp med det som känns svårt hjälper mig släppa detta och överlämna det till någon annan som jag vet inget annat vill än hjälpa mig med det som känns jobbigt.
Vi måste stanna upp ibland!
Jag har idag haft besök av en mycket kär väninna som just nu lever i en stresstillvaro som vi andra inte kan föreställa oss eller förstå att man överhuvudtaget orkar! Hon har visserligen inget alternativ som det brukar heta men ändå! Hon har bara en kropp, en hjärna, ett hjärta.
Hennes liv är en enda kamp mot både personer och myndigheter.
Hon har barn som hon måste skydda och det har dessutom visat sig att ett av barnen behöver all hjälp som kan uppbringas på grund av flera diagnoser som göra barnets tillvaro kaotisk i sig.
Detta är sådant man läser om i tidningen, en notis, en kort artikel som vi snabbt bläddrar vidare ifrån för något mer läsintressant och som man sedan glömmer.
Hon kan inte bläddra förbi, hon glömmer inte.
Hon kämpar som en tigrinna med krafter som egentligen inte räcker till men som hon ändå lyckas ta fram med slutresultat att hon själv inte mår bra.
Hon har personer runt om sig men inte många, av flera orsaker. Vilka är verkliga vänner och vilka är det inte. Hon måste hela tiden vara på sin vakt och skydda både sig själv men framför allt sina barn. Vi som aldrig upplevt en sådan situation kan inte fatta hur fruktansvärt det måste vara att leva i en sådan tillvaro.
Jag känner mig oerhört previligerad att få vara hennes vän. Det är stort för mig! Stort för både mig och Håkan. Att känna att tilliten till oss finns. Det är den bästa gåva jag kan få.
Ja vi finns, både Håkan och jag. Vi finns även när det är jobbigt och krångligt och kanske tar vår fritid i anspråk.
Ja vi finns, när hennes hjärta svämmar över av sorg, ilska och förtvivlan och det som behövs mest just då är att få prata, prata, prata,
Ja vi finns, närhelst hon behöver sjunka ner och bara får vara utan att behöva säga ett ljud.
Och vi får så mycket värme och kärlek tillbaka. Den vänskapen med denna goa lilla familj värderar jag mycket, mycket högt!
Vi är så många som har det så otroligt bra och som skulle kunna ge framför allt av sin tid. Tid att lyssna, att ge en extra kram, att erbjuda hjälp i smått och stort.
Säkert finns det personer i vår omgivning (nära eller lite längre ifrån) som vi vet mår väldigt, väldigt dåligt men som också många blundar för och vägrar att se. För att det tar av deras egen tid! För att det blir obekvämt!
Så många som ber om hjälp - om än inte alla gör det med ord så visar dom det med sitt kroppsspråk. Ibland kan det faktiskt räcka med en kram, ett par ord som visar att vi faktiskt bryr oss.
Min tanke är inte att alla skall lägga hela sin kraft till en medmänniska som har det svårt men vi kan alla göra en liten del som kan förändra så mycket.
En kan inte göra allt men alla kan göra något.
Tankar och funderingar
Jag funderar.......
Inga allvarliga funderingar (som liv och död eller religösa dubier m.m.), nej jag funderar över sånt som andra kanske aldrig funderar över, t.ex varför uttryck som "full som en alika" egentligen har sitt ursprung.
Och då förstår ni MÅSTE jag ta reda på det och då "googlar" jag och se ni nu VET jag varför man säger så om personer som varit mer än måttligt berusade. Här är förklaringen enligt ordbruket.com:
Fyllkaja eller full som en alika
Den fågel som i större delen av landet kallas "kaja", heter i Skåne, Halland och Blekinge "alika". Detta namn anses komma från "Ale"- ett namn på en kvinna i en djurfabel som uppträdde i en fågelkropp. Kaja är ett onomatopoetiskt (ljudhärmande) ord, som alltså försöker beskriva dess läte. Släktingarna kråka, korp och skata bär också på onomatopoetiska namn.
Men varför "fyllkaja"? Jo, kajan har alltid ansetts vara begiven på mäsk som blev en restprodukt vid de gamla bryggerierna. Ofta såg man kajor vingla omkring runt mäskhögarna alldeles packade.
Dessutom förekom förr att man roade sig med att berusa kajor, eller alikor, avsiktligen. Detta gjorde man genom att mata dem med bröd som var doppat i brännvin. Att beskåda dessa riktiga "fyllkajor" ansågs som ett verkligt nöje.
En annan fågel, trasten, ansågs förr vara särskilt lockad av vin. På franska säger man också: "full som en trast". Carl von Linné berättar på 1700-talet om en trast. Den var tämjd av en värdshusvärd och sprang omkring på borden och drack ur glasen. Den drack så mycket vin att den blev skallig, skriver Linné.
Och Carl Michael Bellman skaldade:
"Skådom här en Bachi kaja som i Sodoms portar står."
Staffan Hammerman
Ja så har jag lagt till ännu ett icke nödvändigt vetande till min mänskliga hårddisk. Och antagligen tryckt ut något annat klart viktigare för att detta skall få plats. Så när jag sitter på hemmet, tänk vad mycket oviktigt vetande jag då kan förmedla.....allt det viktiga har jag då tappat bort!!!
Hur kommer det sig....
Varje kväll när jag går till sängs lägger jag mig automatik på höger sida. Varför???
Min högersida är alltid den jag hamnar på och det är så jag vill ligga om jag skall ligga riktigt gott.
Ligger jag på rygg så lägger jag alltid höger ben över det andra. Varför vill jag överhuvudtaget alltid lägga ett ben över det andra när jag vilar i ryggläge?
Skall jag gå upp för en trappa tar jag alltid höger fot först. Varför?
Kanske det har med att man är högerhänt. Är det då precis tvärtom för vänsterhänta?
En sak till;
Varför fryser man mer om magen än ryggen?
Varför fryser man mer om händerna än ansiktet?
Huden är precis lika tunn och känslig för övrigt så vad gör att man är mindre känslig på vissa ställen än andra?
Sådant kan jag fundera över och så tänker jag, men Tinna, bry dig inte, det är vad det är! Men se så lätt är det nu inte för mitt lilla huvud. Jag måste VETA och jag måste FÖRSTÅ!!!
Så nu tänker jag ta reda på detta. Är det någon som vet, skicka då förklaringen till mig så slipper jag forska om detta.
Skvaller!
Vad anser vi att skvaller är?
Är det bara när den person vi pratar om inte är där? Eller är det bara när vi pratar icke gott om personen?
Om vi säger snälla saker då - vad blir det då? Snällt skvaller?
Så här står det i Wikepedia: Skvaller är när en eller flera personer går omkring och sprider oftast överdrivna rykten om andra människors privatliv och diskuterar det på ett sätt så att saker och ting ibland framstår som större än vad de i själva verket är, allt för spänningens skull och även för att den som idkar beteendet själv gärna vill framstå i bättre dager. Ett vanligt fenomen i fikarummen och i matsalarna på olika arbetsplatser/skolor och är ett ganska primitivt beteende.
När övergår skvaller att bli mobbing?
Ja det är många frågor. Inga egentliga svar men kanske det ger oss en tankeställare om vad skvaller just kan göra mot andra människor. Det som vi uppfattar som snällt skvaller kan av personen det drabbar uppfattas som elakt. Det som vi uppfattar som lite taskigt skvaller, kan av personen det handlar om uppfattas som rent kränkande.
Vi borde nog tänka oss för både en och två gånger innan vi sprider något vi kanske till och med inte har riktigt belägg för utan bara har hört från någon annan eller något som vi bara tror är så!
Prata aldrig om tredje person med någon annan, gör det till personen direkt så uppkommer aldrig detta. Kloka ord kanske men jag vet, svåra att hålla till 100 %.
Har ni funderat över........
I var och varannan politisk intervju så säger våra "kära" politiker
- men man måste komma ihåg att........
Så fort det är något som vi skall förstå, MÅSTE förstå (enligt dessa herrar och damer) så kommer allt som oftast kommentaren "ja men man måste komma ihåg!!!!!!!"
Och jag som har så himla dåligt minne! Jag kan glömma saker från en stund till en annan. Ibland får jag reda på att jag sagt något som jag absolut inte har en aaaaning om (va, har jag sagt det??????). Jag missar bokade tider för att jag glömmer. Jag kommer hem utan det som var så viktigt att jag skulle köpa i affären för att jag glömmer (men jag har ändå köpt en massa annat som INTE var så viktigt). Jag är med på birthday.se för att inte missa mina goda vänners födelsedagar, bara för att jag så lätt glömmer. Jag glömmer var jag lagt min mobiltelefon. Jag glömmer ta med mig mobiltelefonen. Vet oftast inte vad jag lagt mina nycklar, bara för att jag så lätt glömmer. Med mera, med mera!
Hur i Herrans namn skall jag då dessutom komma ihåg allt vad dessa politiker vill att jag skall komma ihåg!!!
Tänkvärt till alla fartidioter!!!!!
Personligt meddelande
Till den ganska stressade blonda kvinna i grön Volkswagen Golf, årsmodell 2004, som låg efter mig på Skälbyvägen mellan Hässelby och Barkarby och vidare mot Kista norr om Stockholm strax innan klockan 12 idag.
Jag förstår att du fann det här med att jag höll hastighetsgränsen på alla 30- och 50-sträckor oerhört provocerande. Du gjorde det ganska klart genom att köra uppskattningsvis 15 centimeter bakom min bil i närmare fyra kilometer, försöka köra om mig vid ett rödljus (innan du i sista sekund upptäckte den där Volvon och insåg att vi inte körde på en enkelriktad väg), för att sedan slutligen argt accelerera in till höger om mig när vi nådde en 70-väg och köra om mig på insidan. I drygt 100 kilometer i timmen. I bussfil.
Jag ska inte ta upp din tid i onödan, jag förstår att den är väldigt värdefull för dig. Så jag vill bara i all hast passa på att berätta för dig att för ett drygt år sedan blev jag pappa till en liten pojke. Han heter Nicholas. Han har stora bruna ögon och sin mammas ögonfransar. Han älskar bröd men är inte så förtjust i smultron. Han gömmer fjärrkontroller och tyglejon i facket under sätet på sin leksaksbil, och fnittrar så han kiknar när jag hittar dem. Det låter sådär som man tänker sig att champagnebubblor hade låtit om de fnittrat.
Jag vet ingen annan i hela världen som någonsin fått hans farfar att gråta offentligt. Eller garva så högt.
Han blir uttråkad när han inte får vara bland mycket människor, och älskar att stå i centrum. Jag antar att han har fått det förstnämnda från sin mamma, och det sistnämnda från mig. Han har hennes försiktigt mejslade kindben, och mina stora fötter. Han har fyra stora tänder i överkäken, och inte en enda i underkäken. När han blir ledsen trillar det tårar stora som pingisbollar nerför de där små kinderna. När han är sjuk vägrar han sova någon annanstans än i vår säng, med sitt huvud på sin mammas nyckelben och sina fötter i mitt ansikte. Han väcker henne genom att pussa henne på munnen, mig genom att ta mitt armbandsur från sängbordet och slå det i ansiktet på mig.
Och när han och hans mamma dansar. Herregud. De kan lysa upp ett släckt rum när de gör det.
Hans morfar är hans bästa vän. I förra veckan blev han så glad när han kom hem till oss att han kröp rakt in i en vägg. Och han har precis lärt sig gå, han är väldigt stolt över sig själv för det. I augusti börjar han på förskolan. När han ser en hund pekar han överlyckligt och vrålar ”TITTA!!!”.
Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det.
Han satt och sov i sin bilstol på passagerarsidan när du körde om oss idag, med det där tyglejonet i famnen. Om jag inte hade bromsat när du gick över i bussfilen och sedan skar tillbaka in i min fil så är det genom hans dörr fronten på din bil hade kraschat. Jag vet inget om dig. Jag vet inte om du sett de där videoklippen på nätet om vad en bil i 100 kilometer i timmen kan göra med en människokropp av kött och blod. Och jag vet inte om du någonsin haft en ettåring sovandes på din mage, lyssnat på hans andetag, och insett hur ofattbart ömtålig den där lilla kroppen är. Jag vet inte om du älskat någonting så mycket någon gång i ditt liv att det känns som om du ska få en hjärtattack.
Men förlåt, jag kommer ifrån ämnet här.
Så hur som helst: Jag ville bara säga att jag hoppas att det där som du hade så bråttom till var väldigt viktigt.
Och att du hann dit i tid.
Tänkvärda ord
som ålderns framfart kunde stoppa.
Och gärna kryddad lite lätt,
med tur att vinna tretton rätt.
Tänk om det fanns en karamell,
som gjorde människan snäll,
så varje gång de bet en bit,
så lät de bli att prata skit.
Kan ingen tillverka ett klister
som lagar nerver när de brister
...och lagar synen på en del,
som bara ser varandras fel.
