Livsdagboken

HÖSTENS DAGAR
Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

 

Så kändes det lite idag när jag satt och lyssnade till den kvinnliga prästen som utförde begravningen för min tidigare Kollega Arne, hans dagar var nu slut och höstens har lagt sig som ett täcke över jorden.

 

Vi var 11 personer som satt i den vackra kyrkan, Lundby Gamla Kyrka som sa vårt sista farväl. 11 personer kanske låter förfärligt lite....ja kan så tyckas och visst är det sorgligt att man insåg hur liten krets av vänner som han hade. Det var en väldigt fin och minnesvärd begravning. Mycket berodde naturligtvis på denna underbara präst, Susanne Rikner, som gjorde minnesorden till Arne så målande och vackra. Berodde naturligtvis också på att vi var i just denna vackra gamla och ganska lilla kyrka med så mycket andlighet i väggar och tak.

 

Han var en ensam man kära Arne, en väldigt snäll och godhjärtad ensam man. Han hade sin kampsport som han egentligen inte utövade längre men var på träffar som ordnades runt om i världen. Men han hade inte den konternuerliga vänskapskretsen som han säkert gärna innerst inne ville ha. En fantastiskt allmänbildad person som man kunde fråga om nästan allt och han kunde svara direkt på ALLA frågor till 99 %.

 

Han läste, läste och läste. Både i tidningar och på nätet. Höll sig uppdaterad i de flesta ämnen som finns men hade ett socialt handikapp. Han jobbade som skribent på det företag jag också arbetade på och vi var arbetskollegor i nästan 7 år. En väldigt duktig skribent skall tilläggas!

 

Sista halvåret arbetade han inte för företaget han/vi hade jobbat på gick i konkurs och Arne blev arbetslös (jag hade slutat nästan ett år tidigare). Jag tror att han kände en lättnad när detta skedde samtidigt som han säkert saknade några utav arbetskamraterna men inte själva arbetet. Det hade blivit så stressat och jäktigt och var det något Arne inte kunde hantera så var det stress. Han behövde klara riktlinjer och möjligheten att få arbeta lugnt och metodiskt.

 

Jag försökte alltid att visa Arne respekt, vänlighet och vänskap. Det vet jag att han kände. Jag gav honom ofta en kram, hälsade alltid på honom på morgonen, tackade honom för att han satt på kaffet direkt när han kom på morgonen, delade med mig av min lunchmat till honom om jag tagit med mig för mycket (det var inte mycket hemmalagad mat han fick annars), uppmuntrade honom till de fina artiklarna han gjorde för tidningen jag var ansvarig för o.s.v. Han sa däremot aldrig t.ex. "tack - vad du är gullig/snäll" eller "Tinna, hur mår du idag" om han såg att jag var trött eller liknande..........vanliga fraser som man kan säga till en kollega som man bryr sig om men det betyder inte att han inte brydde sig. Han kunde bara inte visa den empatin på samma sätt som vi andra är vana vid.

 

Varje gång han hade varit ute och rest hade han med sig belgisk choklad (bara det bästa var gott nog) till kontoret och ibland fick även jag och en annan kollega en egen liten chokladkartong också. Det var hans sätt att visa sin uppskattning och sin vänskap.

 

Tyvärr fanns det också personer där som bar sig väldigt illa åt mot honom. Personer som borde ha bättre vett och förstånd än att göra sig rolig på en annan människas bekostnad och i vissa fall rent kränkande. Sådant har jag ALDRIG klarat. Det visade jag tydligt och klart och fick då självklart spydiga kommentarer tillbaka men det rann av mig som vatten på en gås. Det var inte alltid Arne var närvarande när dessa nedvärderande skämt och kommentarer gjordes men det spelar ingen roll! Det är bara mycket små människor som beter sig på detta viset.

 

Men jag vet att Arne visste att jag alltid tog hans parti och det visade han på sitt sätt.

 

Jag tror Arne idag har det bra i sin himmel, han har mött upp med sina föräldrar och han får vara precis som han är och bli fullt respekterad för just detta.

 

Vem är inte utan fel och skavanker, vem är jag eller någon annan att döma ut en människa för att han/hon inte är som oss?

 

"Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tager emot den jag sänder, han tager emot mig; och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig". Johannes 13:20