Livsdagboken

Läste att alla Ikeas restauranger har stängt pga epedemin så därför lämnar dom för första gången ut receptet på deras kända köttbullar med gräddsås! 

Idag skall jag trilla köttbullar i massor för imorgon kommer köttbulleälskande gäster. Så därför kommer detta receptet att  användas till dessa köttbular. 

För er andra som kanske också vill prova - här är receptet

 

Ikeas köttbullar med gräddsås (det står 4 portioner i receptet men om man kollar in hur mycket köttfärs det är så nog är detta till minst 5, säkert 6 portioner):

500 g nötfärs
250 g fläskfärs
1 finhackad gul lök
1 finhackad vitlöksklyfta 
100 g skorpmjöl
1 ägg
5 msk mjölk
salt och peppar

Gräddsås: 

En skvätt olja
40 g smör
40 g vetemjöl 
150 ml grönsaksbuljong
150 ml köttbuljong
150 ml vispgrädde
2 tsk sojasås
1 tsk Dijonsenap

Gör så här:

1.     Blanda ihop nöt- och fläskfärs i en skål så att färsen finfördelas. Blanda i lök och vitlök, skorpmjöl och ägg. Blanda väl. Tillsätt mjölk och smaka av med salt och peppar.

2.     Forma små köttbullar av degen och lägg dem på en tallrik. Täck över köttbullarna med plastfolie och låt dem ligga i kylskåpet ett par timmar. 

3.     Hetta upp oljan i en stekpanna under medelvärme och bryn köttbullarna runt om.

4.     Flytta över de brynta köttbullarna in i en ugnsfast form med lock och tillaga dem i en ugn i 180 grader (varmluftsugn 160 grader) i ca 30 minuter.

5.     Under tiden kan du passa på att tillaga gräddsåsen i en kastrull. Smält 40 gram smör. Blanda i vetemjöl och rör om ett par minuter. Tillsätt 150 ml grönsaksbuljong och 150 ml köttbuljong och fortsätt att blanda. Tillsätt sedan 150 ml vispgrädde, 2 tsk sojasås och 1 tsk Dijonsenap och rör om. Låt såsen sjuda lätt till önskad konsistens.

6.     Servera köttbullarna och gräddsåsen med potatismos, eller kokt potatis, och lingonsylt.

 

Så nu kära vänner, nu ska här trillas köttbullar!!!!

 

Min familj, mina nära vänner och nästan alla som jag känner......vet att en av mina passioner i livet är MAT. Hemlagad mat från grunden, av bra råvaror (behöver inte alls kosta en massa), massa kärlek blandat med peppar och salt, en skvätt sherry i soppan, lite rödvin i köttfärssåsen, asiatiska fiskbullar med chili och lime, italiensk carbonara ala Tinna, fisk och skaldjurssoppa som tar timmar att tillaga......och mycket mycket annat.

Jag älskar att titta i kokböcker, mattidningar och få lite inspiration och jag älskar även att titta i gamla kokböcker, från tider när jag var en liten tös. Exempelvis mammas "Prinsessornas kokbok" från 1934, "Kajsas kokbok" av Karin Franzen och Astrid Knudsen från 1947, "Vårt hems stora kokbok" i fyra delar från 1933. Har även två kokböcker från Håkans mamma, "Kokbok för skola och hem" från 1945 och "Margaretas kokbok" från 1954 med flera.......

Här finns inga genvägar till god mat, allt från grunden och de flesta recept är gjorda med tanke på låg budget. Mer grönsaker-rotfrukter och mindre sovel (ålderdomligt för 'riktig mat' - i motsats till potatis, bröd etc.) En mer hälsosam och miljöriktig kosthållning enligt min mening. 

Som de flesta vet, iaf ni som känner mig närmare, så gör jag upp middagsmenyer för två veckor i taget för att förenkla att ta tillvara det som redan finns i kyl/frys/skafferi och slippa slänga!

Så nu frossar jag i dessa kokböcker (jag har fler än dessa.... ;)  och sätter ihop maträtter efter de olika årtionden. Ändrar lite utefter dagens mathållning,en av de saker jag ändrat och tagit bort helt och hållet är konserverade grönsaker som ärter, morötter, sparris mm. Sådant var ok då men inte nu!

Denna veckan är normal men nästa vecka blir det 1940-50 talsmat. Om ni visste vad jag frossar i dessa gamla godingar från min mammas goda middagsmenyer!

 

Sista kvällen dukade Pia upp ett fantastiskt smörrebrödbord (danskarnas fantastiska svar på spanska tapas, eller kanske det är så att det är spanjorernas svar på danska smörrebrödsbord). Det kom bara fram mer och mer och mer........

Värdinnan i full gång att placera ut allt inklusive återigen ett fantastiskt rosevin

Finns det något värdpar som vet hur man tar hand om sina gäster så är det dessa två. 

När vi kom igår stod smörrebrödsbordet färdigt och på det bordet kan jag lova saknades det absolut inget. (Tyvärr missade jag att fota, så himla typiskt!!!!)

Sill, kokta ägg, alla massa olika sorter köttpålägg inkl älskade danska leverpastejen med skyr (gelé på köttbuljong som man skär i skivor och lägger ovanpå, sååå gott) och mycket mer. En öl och Pias pors-snaps satte pricken över i:et. 

Sedan var det dags för dagens utflykt till bl.a. till Svinklöv Badhotell som tyvärr brann ner till grunden för ett antal år sedan och nu håller på att byggas upp igen i exakt samma utseende som det gamla badhotellet. Vilket bygge säjer jag bara!!!

Serien "Badhotellet" har detta hotell som sin förebild och mycket av inspelningarna är filmade runt om just här. 

Så här såg det ut innan branden slukade allt och nu skall det alltså byggas upp igen i en exakt kopia. 

Kvällens middag bjöd Håkan och jag på förutom det otroligt goda rosévinet. Det stod Pia o Martin för. 

Fantastisk trevlig kväll med massa goa samtal. Som alltid med detta par! 

Idag har efter go "morgonmat" tagit oss ut på sightseeing igen. Hamnade bland annat i den butiken som jag älskar här i Svinklöv och köpte en urvacker sommardress för halva priset.  Bild kommer senare! 

Sedan körde Martin oss alla ner till Hanstholmen till en vidsträckt utsiktspunkt och senare intog vi en fantastiskt god lunch (fish and chips, PERFEKT tillagat med nyfångad torsk,  som jag missade att fota, såklart, däremot fotade jag det speciella ölet). 

Hanstholmens hamn. Kolla det smaragdgröna havet och hur det bryter av mot mörkblått. 

Kolla makens färg på benen. Kan tro det tillhör en pepparkaksgubbe 😉

Älskade systerdotter och man

En lite annorlunda öl

Efter lite mathandling är vi nu hemma igen och njuter av eftermiddagssolen med ett glas vittvin. Snart skall det dukas fram tapas. 

Ja, livet är gott❣️❣️❣️❣️

Sista dagen på detta år – 2017.

 

Ett år fyllt av så mycket glädje och så otroligt mycket sorg.

 

Glädje för det som sker i min lilla värld och sorg för det som sker i vår stora värld.

 

Funderar över om man kunde skicka upp de där hetsiga, frustande ledarna i en rymdraket så de fick skåda vår fantastiska jord, så där från ovan och hur de skulle tänka då. När de ser på denna fantastiska blåa jord, denna så otroligt vackra jord och faktiskt den enda jord vi har. Går denna åt helvete, ja då har vi faktiskt ingen ersättare. Då är det definitivt slut!

 

Om de såg på jorden som många med mig gör, hade de tänkt om, tänkt rätt? Hade de förstått att det de håller på att lämna över till våra barn och barnbarn är kanske INGENTING!

 

Den sorgen känner jag tungt, mycket tungt i mitt hjärta. Den sorgen är den svåraste av alla sorger. För den sorgen är så ofantligt stor och så fruktansvärt skrämmande och ofattbart!

 

Jag fick ta del av en liten 6-årig gosses nedskrivna önskan som lämnades i en insamlingslåda i kyrkan. Av allt han kunde önskat till sig själv så stod det på lappen ”FRED PÅ VÅR JORD”! När man är bara 6 år och har detta i tankarna då har vi väl ändå kommit alldeles, alldeles för snett i världen.

 

Mina önskningar inför det nya året är först och främst den största önskan om att vi får mer lugn, mer kloka och genomtänkta vuxenbeslut, både i det stora och det lilla. Mer glädje, mer omtänksamhet, mer osjälviskhet, mer gemenskap för de utsatta i vår värld.

 

Självklart är min önskan också väldigt, väldigt stark gällande min egen familj att de alla ska må bra, få känna lycka och kärlek, att alla är måna och rädda om varandra. Att vi lär oss att det faktiskt inte är så hemskt eller farligt att använda orden FÖRLÅT, TACK, JAG BEHÖVER HJÄLP, JAG GILLAR/ÄLSKAR DIG! Det kan vara svårt första gångerna men övar man sig bara så går det lättare och lättare…jag fortsätter öva!

 

Hur mår jag själv då, jo tack oförskämt bra med tanke på allt elände jag skrivit här om. Jag äter mig mätt varje dag (lite för mycket av det goda ibland dock, måste bli ändring på det till 2018), jag har tak över huvudet (gånger två till och med) där det är både varmt och vackert runt om mig, Jag hör ordet ”älskling/ jag älskar dig” flera gånger om dagen och säger det nog fler gånger tillbaka. Jag känner sådan stolthet när jag ser på mina barn, vad det vuxit upp till och kan ibland förundras över hur de ändå blev så här himla bra vuxenindivider. Jag känner oerhörd tacksamhet över mina många och fantastiska vänner som ger mig så många härliga samtal och skratt.

 

Jag njuter så av allt det goda i livet även om jag också såklart har stunder där jag behöver lite själavård. Ibland blir det helt enkelt att jag tycker lite synd om själv, tillåter mig själv en liten stund av självömkan (då åker till och med den sticksiga offerkoftan på en stund) och se, rätt som det är jag inne i något som upptar hela min tankegång och så var det glömt….vad det nu var jag var så bedrövad över! Nej, jag är och har aldrig varit en person som hänger läpp. Jag brukar tänka att om du väntar någon timma ska du se att du inser att det faktiskt inte var så allvarligt.

 

Oroar mig gör jag naturligtvis men inte över mig själv, mest gäller det min familj. Så fort jag hör att något i familjens röster inte är som de brukar vara, då springer den där orosråttan fram och tillbaka i kroppen som om den fått fnatt. Då brukar jag tänka på devisen som sonen Johan en gång gav mig ”90 procent av det du oroar dig för mamma kommer troligtvis aldrig att ske och de där resterande 10 procenten kommer att ske antingen du oroar dig eller inte”! Visst är han klok min son. Eller som jag läste på en sådan där ”klok”-sida att ”oro är den ränta vi får betala när vi lånar bekymmer av framtiden”.  

 

Så till slut inser jag att jag skall göra vad jag kan i kampen för en bättre värld, allt vad jag den lilla människan kan göra men gå omkring och oroa mig skall jag INTE GÖRA. Jag skall leva varje dag fullt ut och ta tillvara på livet med hela mitt hjärta. Äta gott (men lite klokare), dricka gott (men lite mindre), dansa desstomera (bra för flåset), promenera oftare och njuta av vår vackra värld och känna att jag lever här och nu med full vetskap att vi har bara en värld och ett liv och varken världen eller livet går i repris!

 

Gott slut min fantastiska familj och mina härliga goa vänner. Inte långt kvar tills vi åter får börja träna på att INTE skriva 2017 utan 2018 och då tjoar vi alla till varandra GOTT NYTT ÅÅÅÅÅÅR

 

 

 

 

 

 

"Hur ska jag nånsin komma över dentta förbannade onda som är sorgen och saknaden efter Ebba"? Tankar som jag hade flera gånger de  första veckorna efter att hon fått somna in den 23 december 2016?

Hur ska jag klara att gå mina promenader utan henne?

När ska jag kunna tänka på henne utan att gråta, ibland floder.

När ska jag sluta höra henne gå över golvet, slicka sin päls, dra tunga suckar innan hon somnade? NÄR?

 

Idag gick jag första gången vår Näckrosdamms-promenad. I underbart solsken. Tänkte att någon gång måste bli den första.Med solglasögon hela vägen. Kändes som jag på något sätt kunde gömma mig bakom de mörka glasen från nyfikna blickar utifrån. För visst kom tårarna. Inte hela tiden, njöt också av solen, vår i luften och lekande barn i lekparken. Tårarna kom liksom i vågor, när vi passerade platser hon ALLTID skulle stanna, lukta och markera på. Hennes blick som skärptes intesivt och som fångade in hur många fåglar på dammen som möjligtvis kunde jagas (fast hon aldrig fick). Såg henne när hon plaskade i vattnet och gärna, gärna hade simmat ut till de simmande änderna. Hennes buslek när vi efter Näckrosdammen tagit oss fram till Gibraltargatan där hon mot slutet alltid skulle ha en stunds lek med att fånga kopplet, ett "hopp och studs" i några minuter. Hennes rus in i lägenheten till vattenskål och matskål (som jag alltid fyllde innan vi gick ut). Och sedan hennes förnöjda suck uppe i vår säng när hon lagt sig till rätta och somnade gott. När ska jag gå promenaden utan att sakna allt det där? NÄR?

 

Jag kommer aldrig sluta sakna henne, längta efter henne men jag vet ju av erfarenhet att sorgen blir lättare och tårarna färre allt efter att åren går. Men alla mina hundar, katter har en särskild plats i mitt hjärta och dom samsas om den platsen alldeles utmärkt. Där plockar jag fram dom ibland, pratar lite med dom och småler åt vissa minnen som vi har ihop.

Så lär det bli även med Ebba. så småningom. Jag vet det men just nu gör det fortfarande väldigt ont.

 

Flera har frågat om jag inte skall skaffa en ny hund. Som jag gjorde efter Frida när hon fick somna in 2005 och Ebba kom till mig en månad senare. NEJ, vi skall inte ha några nya djur, Djur innebär också ansvarstagande, bundenhet, och så småningom ännu en sorg.

"Ska ni inte skaffa en hund till som kan ersätta tomheten efter Ebba" En ny hund kan aldrig ersätta den förra, aldrig ta bort saknaden, sorgen. Att jag skaffade Ebba efter Frida var av två orsaker. Det ena var sällskapet som en hund ger. Jag bodde ensam i en sommarstuga som jag så småningom skulle riva och bygga nytt, jag kände att jag ville ha en ny vakthund som vaktade både mig och mitt hus. Men inte en ersättare för Frida för det går inte.

 

Saknaden efter Frida finns fortfarande i mitt hjärta, den mest fantastiska hund med så otroliga egenskaper och som jag älskade så och som älskade mig. En riktigt tuff hund med hjärtat på rätta stället. Klart jag fortfarande saknar henne.

 

Min allra  första hund Rasmus (jag var 8 år när han kom in i mitt liv), en mycket mycket klok Bostonterrier som jag avgudade och han mig. Klart jag saknar denna fantastiska hund som alltid också finns på sin särskilda plats i mitt hjärta.

 

Och Sixten, min älskade älskade mest fantastiska katt, där matte var hans allt.

Visst saknar jag dom och visst fäller jag då och då en tår men mest minns jag alla dessa otroliga djur med ett leende på läpparna, en värme och en glädje att jag varit förunnad att få ha dom i så många år tillsammans med mig.

 

Och så småningom kommer jag att göra precis likadant med Ebba, jag måste bara få ha min sorgetid och göra alla saker ett antal gånger utan henne och känna att det faktiskt fungerar alldeles utmärkt till slut!

 

Livet utan hund är både sorgligt och positivt. Jag kan göra så mycket mer nu när jag kan lämna lägenheten när som helst, hitta på nya saker runt omkring och känna en större frihet i stan. Det är plusset, resten får jag låta tiden ta hand om och se det är faktiskt tiden rätt bra på. Faktiskt!

 

 

December 2016

I år kommer det inget julkort/brev från oss i brevlådan till er. Julkortet får bli såhär istället. Anledningen är inte att vi inte vill men vi bestämde att den summan vi lägger på dessa julkort (och lite till) ska vi istället skänka till Unicef och barn i nöd. Alla dessa fantastiska ungar som inte får uppleva en jul i glädje och harmoni, gemenskap med familj, släkt och vänner, inte får äta sig mätta eller ha friskt vatten som rinner ur kranen.

 

För mig är dessa barn även mitt ansvar och ”en gör så gott en kan”!

 

Tänkte att vi skickar det vanliga julkortet därför på detta sätt, tiden att ta fram det tar lite längre tid i vanliga fall, inget tryck, inga kuvert och inga frimärken men jag lovar, julhälsningen är lika varm och innerlig ändå!

 

Vårt år 2016 har varit ett helt fantastiskt år med bröllopsdagen som höjdpunkten såklart! Trodde väl aldrig att jag någonsin skulle gifta om mig, tyckte ganska länge att ett äktenskap räcker. Behöver inte befästa vår lycka med ringar och löften men se även en så klok kvinna som jag är kan ju ändra mig! Nu är vi ett ärbart gammalt strävsamt par men det tog allt ett tag innan det kom naturligt att säga ”min man” respektive ”min fru/hustru”. Sommar- bröllopsfesten vi sedan hade i augusti går väl inte att toppa något mer år men…..man vet aldrig. Nästa sommar firar vi ju 10-årsjubileum för sommarfesten i vår trädgård, så man vet aldrig!

 

Ja detta var en av de härliga stunderna, nu till det sorgliga.Tyvärr har flera av våra vänner lämnat oss detta året vilket för några av dom var alldeles, alldeles för tidigt. Det känns så förfärligt ledsamt att dessa så glada, livfulla, optimistiska personer inte fått vara kvar här hos oss. Tänk, jag tror faktiskt vår Herre hade det lite tråkigt och behövde lite fest och flärd uppe hos sig, ja tänk vad kul han fått det nu då. För oss blev det däremot lite tråkigare! Tack för den du, käre Herre!

 

Man får sig en tankeställare om vår egen förgänglighet och bräcklighet. Visserligen lever både Håkan och jag så mycket fullt ut som vi kan, vet att vi bara har det här livet och att det inte går i repris men ändå. Vi blir extra måna om varandra, livet och den tillvaro vi nu har tillsammans när man konstaterat hur snabbt livet kan förändras.  ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” Alf Henriksson.

 

Tillbaka till glädjeämnena och en av dessa är julpyntningen. Ni som känner mig väl vet att jag fullkomligt ÄLSKAR JULEN! Inget slår denna högtid, även om påsken inte ligger långt efter! Nu har vi färdigpyntat Stugan, här är det jul i varje hörn och Håkan säger att vi har nog även ”tomtar på loftet”! Ja det är klart för där bor ju vår hustomte ju. Nu är granen inne och det luktar så gott, det luktar JUL! Maten är förberedd så långt det går och som vanligt har jag laddat upp med alldeles för mycket mat, ” same procedure as every year”. Så är det nog för de flesta av oss tror jag. Finns inget godare att gå och småplocka från resterna dagarna efter jul fram till nyår. Så är det i alla fall i detta hushållet.

 

Med andra ord – Kära Jul du är såååå välkommen så!

 

Så till sist; Till er alla från oss båda önskar vi nu en riktigt

Hörde en intervju på radion häromdagen med en föreläsare som pratade om hur vi tar hand om oss själva och varandra. Hur vi tar hand om våra relationer! Det var så mycket som han sa som jag känner igen, vartenda ord!

 

Har väl alltid varit rätt positiv och generös i mitt umgänge med andra men visst har jag också haft egenheter som helt försvunnit idag. Egenheter som jag insett är så negativa, allra mest för mig själv!

 

Hur många gånger ser vi t.ex. inte problemen före lösningarna, Hur många gånger ser vi inte olikheterna hos vår partner och kan reta ihjäl oss på detta. Hur många gånger har vi inte sagt "om bara du gjorde så och så så hade vi haft det mycket enklare i våra liv". Hur många gånger ser vi inte hur stor del motparten har i grälet och inte vår egen.

 

Att se lösning istället för problem har jag alltid gjort, det fick jag i modersmjölken, däremot var det väl sällan som jag såg mitt eget bidrag i de "diskussioner" som uppstod, såg olikheterna som en nackdel....visst gjorde jag det.

 

Idag ser jag våra olikheter som en del av acceptansen hos varandra. Många av olikheterna har jag även vänt till fördelar och en del som sagt, har jag accepterat.

 

I mitt liv idag finns det dessutom inget som heter MÅSTE!

Tiden när barnen var små, jag jobbade i gemensamma företaget, var i full ruljans med barnens läxor, aktiviteter,  mat och matinköp, middagar och festligheter som skulle fixas...då hade jag så många MÅSTEN så till slut orkade inte min kropp med längre. Den helt enkelt la av, kollapsade och ordet MÅSTE blev som en svart vägg.

 

Några MÅSTEN finns inte! Har aldrig funnits. Ett otroligt dumt ord, om jag får säga vad jag tycker!

Såklart säger du, visst finns det MÅSTEN.

Nej säger jag - finns inga MÅSTEN.

Ja men du, jag måste ju äta!

Nej det behöver du inte!

Jamen då dör jag ju om jag inte äter.

Ja, det gör du, men du MÅSTE inte äta. Du väljer själv vad du VILL göra.

 

Numera VILL jag! Idag tänker jag faktiskt dammsuga för jag VILL ha lite mindre hundhår på golven men jag MÅSTE inte. De kan få ligga kvar om jag inte VILL dammsuga till en annan dag men tycker jag hundhåren besvärar mig ja då bestämmer jag mig för att jag vill faktiskt göra detta idag.

Ganska enkelt egentligen.

Och det märkliga uppstår, att man faktiskt börjar tycka en hel del av det man tidigare satte MÅSTE framför, nu helt plötsligt blivit lustfyllt!

 

Jag MÅSTE inte heller älska min man till 100 %! Klart jag VILL älska honom till 100 %. Men jag MÅSTE inte. Det gör jag inte heller! Jag älskar honom till 90 %, resterande 10 % accepterar jag, precis som han accepterar , troligen 20 % (eller mer...), med mig!

 

Ju mer vi accepterar varandras olikheter, desto mindre tjafs får vi och tänk så himla mycket enklare livet blir då!

 

 

 

Idag har jag gjort en paprikasoppa som jag skall serverade med ostknäcke.

 

 

Jag använde detta receptet

 

http://www.ica.se/recept/paprikasoppa-med-pizzagrissini-717038/

 

Jag uteslöt alltså pizzagrisinin och använde lättcreme fraiche för att hålla nere kaloriintaget till max 500 kcal.Unnade oss därför också en halv mozzarella var som jag bröt i bitar i den upphällda sopptallriken och lite basilika. Den var riktigt riktigt god.

 

Jag gör nästan alltid dubbel sats och fryser in och använder det en av nästa veckas 5:2 dagar! Bekvämt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När nära och kära lämnar oss oåterkalleligt utan en chans att dom kommer tillbaka, då gör det fruktansvärt ont. Kroppen får ett knytnävsslag i magen och det känns som om hjärtat ska brista!

Värst är det självklart när det handlar om ens egen familj. Sina barn, sin partner, syskon och föräldrar. Spelar ingen roll om man inser att den dagen kommer när föräldrarna ska lämna oss barn. Det är ju den vanliga tidens gång. Inte ens där kan man vara förberedd och klara av att hantera den där första gastkramande sorgen, den där smärtan man knappt orkar leva med. Man gör det trots allt och livet går långsamt vidare. 

Det måste däremot vara fruktansvärt om man förlorar sitt barn - det kan jag inte ens föreställa mig och vill inte heller. Den smärtan vill jag aldrig, aldrig uppleva.

 

 

Näst detta måste det vara att förlora sin partner. Jag som funnit den stora lyckan på gamla da´r vill inte tänka på det heller. Vad gör jag sedan, utan min bästa vän i mitt liv, min mest älskade gubbe! Det gör så ont bara jag tänker på det....så jag försöker alltid blåsa bort tanken när den kommer flygande utan förvarning! Bort, bort, bort - nu tänker du på annat Tinna!

 

 

I dagarna skedde detta för goda vänner till Håkan och mig. Plötsligt helt utan förvarning! En person som hade en massa år kvar att leva med sin man och sina djur. Så fruktansvärt sorgligt, ledsamt, orättvist! En glad kille, en man i sina allra bästa år. Full av livslust och glädje och en otrolig lust till livet!

 

 

Nu är hans man ensam kvar, i ett tomrum där det enda som cirkulerar i tomrummet är en förkrossande sorg. En ledsamhet, en ensamhet, en stor stor tung saknad.

 

 

Jag har under dessa dagar som gått levt med dessa bägge två män i mina tankar och känner så för den som blev kvar - lämnad och så blir jag så riktigt förbannat arg! Arg på att de som är goda, gör gott, levnadsglada, som skänker skratt och glädje runt sig skall lämna denna jorden så tidigt. Det finns en massa personer jag gärna skulle skickat i hans ställe. Personer som egentligen bara skapat elände och katastrofer världen över...men de får leva. Ibland trots alla försök att skicka dom vidare till sällare jaktmarker!

 

 

Kan det vara så som min älskade systerdotter i USA en gång sa till mig som förklaring till att de elaka fick vara kvar

 

"Tinna you see, he up there doesn’t want him/her because he realize that this person is not ready for heaven and he down there don’t want any competition. So he/she have to stay on this earth a little more“

 

Ja kanske är det så! Hur som helst är det INTE RÄTTVIST!

 

Mitt liv går vidare i sina normala banor, världen snurrar på precis som vanligt, för de allra flesta men för en man har livet förändrats helt. Tänker så oerhört på dig och önskar alla goa tankar och kärlek från alla runt om dig kan hjälpa att lindra, trösta och hjälpa dig över den här första tidens kaos och sedan när det lugnat ner sig, finnas där när det blir för tyst och tomt!

 

 

 

Det där uttrycket ni vet….jag ångrar bara det jag aldrig gjorde…………stämmer till viss del men inte fullständigt ! 

Jag ångrar en massa annat som jag gjorde, allt från när mina barn var små (och alla fel jag då gjorde) och fram till idag. Det jag inte borde gjort eller kanske borde gjort annorlunda. Jag vet att jag var en bra mamma men visst gjorde jag fel som jag idag ångrar. Så tänker nog vi alla mammor....men ändå!!!

 

Jag vet att jag är en ganska ”god människa”, en person som ställer upp för de sina till 120 %, som har ett rättspatos som är inplanterat från födseln i ryggmärgen (tack mamma och pappa). Jag kan näst intill inte ta död på en fluga (min älskade man kan och det kan faktiskt jag med om nu ärligheten skall fram). Myggor AVSKYR jag ungefär lika mycket som mördarsniglar. Men om vi räknar bort dessa räddar jag om jag kan, ALLT i djurväg/insektsväg. Kan jag få ut en fluga i frihet istället för att ta fram flugsmällan gör jag det. Inte MR Jansson, där smäller det direkt!  

 

Jo visst finns det tillfällen som jag ångrar ”det jag aldrig gjorde” men ska jag vara riktigt ärlig är det inte många. Jag har nog tagit mig an de flesta utmaningar, hoppat ut de flesta gånger och hoppats på att fallskärmen seglar upp (vilket den faktiskt alltid gjort), vågat de flesta saker jag innerst inne varit otroligt skräckslagen inför. Där har jag inte så mycket att ångra (fast det vet jag ju inte förrän jag ligger på min dödsbädd…..så sägs det i alla fall).

 

Men jag ångrar en del av det jag gjorde – som också hör ihop med att jag inte gjorde annorlunda. Eller om man vill krångla till det, det jag alltså inte gjorde. Jag ställde inte upp……..

 

Jag har bl.a. en vän idag som jag är såååå ledsen för att jag inte tog mer kontakt med som blev behandlad fruktansvärt dåligt p.g.a. en arbetsgivares rent helt otroliga behandling. Jag ställde inte upp för denna person! Jag förstod inte….tog heller inte reda på orsak och verkan. DET ÅNGRAR JAG! Denna person hade säkert varit på annan plats om jag varit med i fighten! DET ÅNGRAR JAG! Denna person fick en tid efter detta som hen inte borde fått. Borde fått en helt annan hjälp!

 

Under den perioden var jag inte en god arbetskamrat! Då var vi inte vänner men det gäller vilket som! Man ställer upp!!!! >Man finns med en utsrtäckt hand, ett samtal, en kram, ett ”du vet att jag ställer upp, jag finns”.  Det finns några andra anledningar till varför jag gjorde som jag gjorde men det är fortfarande inte okej!

 

Jag vet hur denna arbetsgivare fungerar, jag blev själv till viss del utsatt innan jag sa upp mig själv. Nu var jag stark, hade ett helt team bakom mig som stöttade och som fångade upp under den korta tid det varade.  En ekonomisk bakgrund som gjorde att jag kunde strida utan att det kändes i kassan. Dessutom är jag väldigt, väldigt stark i mig själv! Ingen Jäkel slår på mig!!!!!! Då JÄKLAR!

 

Där borde jag ställt upp, gått in och pratat, tagit mig tid att förstå….det gjorde jag inte. Och om det är något jag ångrar att jag inte gjorde, så är det detta.  Jag vet att jag är förlåten men det känns ändå i kroppen. Jag lämnar aldrig en utsatt person…..det gjorde jag då!

 

Läser du detta så vet du vad jag tycker  och säger – FÖRLÅT!

 

Jag hoppas att alla som läser detta får en tankeställare. Jag är ganska övertygad om att vi är fler som gjort samma sak! Vi som är starka eller svaga.

 

Jag ångrar bara det som jag gjorde fel – det jag borde gjort!!!!

.......så kommer allt på en gång.

 

Stora glädjeämnen har blandats med djupaste ledsamhet och sorg.

 

Man säger ju att livets viktigaste händelser är födsel och död.

Någon födsel har det inte varit men däremot andra stora glädjestunder och så däremellan mycken sorg.

Har åkt jojo dessa två och en halv vecka och känner mer och mer att det gäller att verkligen ta vara på dagen, på livet, göra det man vill NU och inte när det är försent.

 

Ge de man älskar den uppskattning och kärlek NU och inte när det är försent. Ring det där samtalet NU, ge den där spontana kramen NU, tala om hur mycket du uppskattar den/de du älskar NU, var tacksam och njut av hur gott livet är mot dig NU......och inte när det är försent!

 

Ordet försent är nog ett av de värsta ord jag vet. Att haft viljan att göra något men man väntade och så blev det försent.

 

Jag önskar jag själv kunde leva så fullt ut. Jag själv kunde lyda alla de där goda råden jag själv ger. Jag själv kunde ta tillvara på livet och inte missa en enda minut av livet men det gör jag inte.

 

Jag tycker jag är väldigt bra idag att både ta tillvara på livet, på mig själv, mina nära och kära och mina goa vänner men visst missar jag "once in a while". Visst detta är mänskligt men ju mer jag ser och är med om av smärtsamma saker, desstomer blir jag varse att bli ÄNNU bättre på det där med "Carpe diem".

 

Jag har fått alla förutsättningar, de bästa möjligheterna, de goaste vännerna och en tillvaro som gör att jag faktiskt borde bli ännu bättre.

 

Det där som jag gjorde för många år sedan, satte upp en plus och minussida och fyllde i hur jag mådde, vad som fanns i mitt liv, vad som var bra och dåligt och fann att minussidan tyvärr var väldigt fler rader i en plussidan, det har jag inte längre. Det där tänker jag på ofta, ofta och tackar för allt gott jag har idag.

Det skulle bli överfullt på plussidan och väldigt lite under minus (något finns det alltid - sådant är nu livet och vi  människor).

Därför borde jag oftare stanna upp och ta ett djupt långt andetag och känna hur gott livet är, hur många goa vänner jag har, vilken fantastisk familj jag har och ta mig till att säga det lite oftare, till dessa alla som betyder så mycket. Ringa fler samtal även fast jag vet att jag faktiskt är rätt duktig på att hålla kontakten. Det finns dock dom jag önskar att jag ringt lite oftare ändå....för se, nu är det försent till några av dessa.

 

Jag önskar så att jag aldrig mer behöver använda ordet FÖRSENT när det handlar om det finaste vi har d.v.s.  livet, familjen och vännerna! Jag skall i alla fall försöka!  Jag skall ta hand om livet bättre, kärleken bättre och vänskapen bättre, jag skall i alla fall försöka!