Till mina älskade döttrar!

Öppet brev till mina älskade döttrar!

 

Vadå, tänker ni som vet? Döttrar? Du har väl inga döttrar? Du har fyra söner, that´s it! Såvida du inte har några barn på "byggda" och det är ju ganska svårt om du är kvinna!

 

Jo för tänk, det har jag! Dessutom är alla utomäktenskapliga! Hur nu detta gick till....och dessutom fler än en!

 

Hur kan nu detta vara möjligt? Jo så här är det!

 

Äldsta dottern kom till mig.......tror det var 1997. Den vackraste flickan på denna jord, både i själen och utseendet. Sargad, lite vilsen, inte van vid min kramiga närkontakt (men hon vande sig) och som då hade sällskap med en av mina söner. De var ihop i 10 år men tyvärr sprack det hela, orsakerna är flera men det absolut viktigaste är att vi fortfarande, trots att hon nu har nytt liv i annan stad, har den hjärtinnerliga kontakten kvar.

Denna tös blev så viktig för mig, att få en bundsförvant i "hemligheter", "tjejsnack", matlagningsevent, julkalas med en gran full av jordgubbskulor som var klädd från decembers start! Som satt med en dreglande hundvalp i knät i bilen hela vägen från Vårgårda till Sundhammar trots att hon själv var (undrar om du är det fortfarande) väldigt kräkmagad!  Som fanns där för mig, som jag fanns för och som vid köperundorna i Kungälv blev jämförd med sin "mamma" som hon var så lika! Eller tvärtom, mamma lik sin dotter! Jag var såååå stolt!

 

Nu är hon en fantastisk fotograf, med så otroligt renommé där hon verkar idag och snart, snart kommer den utställning jag väntat på i många år med hennes fantastiska bilder. Då ska jag stå på estraden och glädjas åt denna så tidigare osäkra tjej när vi träffades, som satte upp ett mål efter mål, mål att lyckas med det hon satte sig för att göra och ta mig faen, det gjorde hon. Älskade, älskade Satu Knape,du är min "dotter" med hull och hår! Tills döden skiljer oss åt!

 

Så har vi dottern som kom till mig efter detta. En tjej på då 19 år, också med lite sorg i uppväxten. En 19-åring som i många år fått lära sig att klara livet ibland den tuffa vägen. Som av, jag kommer inte ihåg exakt men tror det var 21 ansökningar på min annons om barnflicka till yngste sonen Per, ringde och nästan med en gång var jag övertygad. Hade några intervjuer med flickor som var äldre, och med klart mer erfarenhet i  CV´t,  men den där magkänslan, den är ovärderlig. Tjejen som var 19 år fick jobbet. I början bodde hon hos oss och tog hand om vår lillprins Per och våra tre övriga söner på ett sätt som borde visat att hon var MINST 25 år!

 Äldste sonen var 14 år (hon var alltså 19), sedan följde 12, 9 och så den där prinsen på 0 år!

 

Det krävdes lite matkunskap i denna tjänst!  Hennes var väl sådär i denna del…..För i vårt hem var allt som skulle lagas i 90 % av !00 % gjort från grunden. En av mina besvärliga egenskaper! För en 19-åring utan erfarenheter skulle detta kunna bli ett hinder. Hon fick veckolister, recept och allt var INTE bara att slänga fiskpinnar i pannan och koka makaroner och så ketchup över det hela!  Men hon tog sig an, lärde sig, utvecklade sina matkunskaper på ett sätt som jag nog inte fattade då att jag skickade vidare. Att sedan alla sönerna (inklusive jag naturligtvis) älskar denna tös så inivassen är ju inte svårt att förstå!

 

Älskade, älskade Jessika Ohlsson, du betyder så mycket för mig och såklart även "barnbarnet" Mimmi och "svärsonen" Martin. Med er blir livet aldrig tråkigt!

 

Ja detta var berättelsen om de döttrar som jag inte själv fött fram (så himla skönt, räcker med fyra söners födslar)! Ibland gör nämligen livet sina svängar som vi bara får lov att ta emot med innerlig tacksamhet!

 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0