Livsdagboken

 

Jag har i hela mitt vuxna liv FÖRSÖKT gå min egen väg och visst, jag har lyckats i en hel del men långt ifrån allt. Jag har ibland tagit FÖR mycket hänsyn till vad andra tyckt, tänkt och haft åsikter om.

 

Jag har blivit kvar i förhållanden (då talar jag inte bara om äktenskapliga utan även vänskap) som jag borde brutit upp långt tidigare. Gällande mitt äktenskap hade det varit bättre för bägge parter tror jag. Men jag vågade inte!

Jag försökte lite halvhjärtat men det räcker inte bara att vilja göra något, man måste även våga ta steget fullt ut och det vågade jag inte.

 

Jag har haft vänner som jag borde sagt nej till för länge sedan men jag hade en föreställning om att ju fler "vänner" (läs i de flesta fall "bekanta") man hade, desto mer älskad var man. Så därför fick dom bli kvar i min närkrets. Så himla fel jag hade!

 

Kanske beror en hel del på att jag i ganska tidiga år fick ta ganska mycket ansvar för familjen (min äldsta syster hade problem i många år och även när hon gifte sig och fick barn och sedan framförallt efter att de skilt sig). Jag blev liksom mjuklandaren som försökte medla mellan mina förtvivlade föräldrar och min systers otroliga trassliga och destruktiva liv. Jag försökte medla och få alla att må bra, alla att tycka om varandra. Min syster var inte lätt och min pappa klarade inte av alla problem som blev i hennes kölvatten.

 

Kanske beror det på att jag förlorade min stora trygghet här i livet, min pappa alldeles för tidigt och då också fick ta ett ansvar för familjeföretaget, övriga familjen som rasade ihop och sedemera även sorgen efter mina två syskon som också dog alldeles för tidigt. Min yngre bror i en olycka och min äldsta syster orkade tyvärr inte längre utan tog sitt eget liv. Jag försökte hela tiden ta deras oro för saker och ting och fixa till det så att dom skulle må bra med påföljd att jag själv var ett litet vrak vissa perioder, som jag dessutom inte fick visa utåt.

Ja det VAR en tuff tid men också en lärorik tid. Jag tog mig dessutom igenom det.

 

Det är klart, hade jag haft en hel och fungerande familj bakom ryggen i mina unga vuxentid så visst hade mitt liv sett annorlunda ut men jag har fått en massa annat istället. Som jag antagligen inte fått annars.

 

Jag har lärt mig uppskatta de små tingesten i livet, de små guldkornen som många inte ser, inte hinner se och springer förbi i sin iver att skapa lycka som förespeglas av att man har en stor och tung pengapåse. Att man kan hävda sig genom hög status jämfört med vänner och grannar. Att man lever ett fantastiskt liv jämfört med alla andra.

 

I de flesta fall blir man ändå aldrig riktigt nöjd. Man kommer upp en pinne på kvantitetsskalan och måste då snabbt vidare, till nästa hål på stegen. Men man missar helt kvalitetskalans pinnhål.

 

Jag höll också på att tappa bort mig själv i detta ekorrhjul under många år. Jag sa aldrig NEJ och STOPP! Fast jag ville, fast jag visste att det här var inte jag.. Kanske försökte jag men jag vågade inte fullt ut.Hur skulle jag göra det. Allt rullade ju på i en himla fart och det gällde att hinna med i svängarna.

 

Nu vill jag förtydliga att jag haft ett fantastiskt liv under alla åren i mitt äktenskap även om det var långt ifrån perfekt med en massa härliga upplevelser, framgångar, lyckorus och härlig gemenskap. Ett liv som gav mig fyra helt fantastiska söner som jag har en sådan glädje av och som jag är så stolt över så blusknapparna spricker vid blotta tanken. Det är INTE det jag menar men om jag hade gjort en del av alla livshändelser lite annorlunda, eller kanske rättare sagt ORDENTLIGT annorlunda så hade historien också sett annorlunda ut! Men jag vågade inte. Vad skulle folk säga! Vad skull folk tycka! Vad folk skulle tänka!

 

Idag ser det HEEEELT annorlunda ut. Jag har mycket tack vare min älskade Håkan, kunnat utveckla mig själv till den person, det liv jag alltid viljat ha. Fåt de där bitarna att hitta sin plats och göra livspusslet fulländat.

 

Jag vågar helt och fullt ut, jag lever fullt ut, jag bryr mig inte ett dugg om status och tunga pengasäckar, jag lever med en man som tillåter mig att få vara PRECIS den jag är (precis som jag tillåter honom vara PRECIS den han är - och han är ju näääästan helt perfekt ;) ), jag är så tacksam för allt det jag har och det som jag får i form av värme, omtänksamhet och kärlek och skratt. Massa massa skratt. Vad människor tycker om mig....det bryr jag mig heller inte om ett dugg idag. Gillar dom mig inte så är det inte mitt problem, det är deras. Jag har inte den stora skaran av vänner/bekanta jag hade förr men i gengäld har jag bara gedigna, ärliga, statusbefriade vänner som ger mig och Håkan masssor av härlig vänskap och ingen av dessa är humorbefriade!! De är däremot tråkbefriade!

 

Så de små deviserna i denna bild stämmer så väl in idag och tack gode Gud att du såg till att jag tog till mig detta innan det var för sent. Resten av mitt liv skall jag fortsätta leva precis så, i detta mitt enda liv ( "Jonas Gardell").