Livsdagboken

Vår trädgård är min oas!!!

 

Här får jag utlopp för min energi, kreativitet och skaparanda. Det är även där jag kopplar av fullt ut! Vad som än är runt mig som känns jobbigt (det där har vi ju alla lite till mans mer eller mindre) så får kroppen ro när när jag tar på mig trädgårdshanskarna och kliver ut i "min" trädgård!

 

När jag ser all växtkraft som finns där så ger det mig så mycket energi och lugn på samma gång! Varje vinter så går jag och bara väntar på att det snart skall bli vår så jag får börja förså, gräva, rensa, luckra jorden, gödsla, sätta potatis och skockor, gå och peta lite i rabatter och bäddar och se om allt klarat vintern! Och jag blir lika glad varje gång jag får utropa: Jaaa, den har också klarat sig!!! Allt jag sätter i jorden är ju inte självklart att det skall klara vår växtzon en kall vinter!

 

Ja trädgården är för mig samma lycka som när jag får plocka upp det som vi handlat i matbutiken och fundera över vad jag skall laga av detta till middag idag. Att mixa och våga i matlagning är också en fascination och tillfredsställelse. Fast det där att göra om samma rätt två gånger är nästan omöjligt (om det inte är de gamala vanliga husmanskosträtterna). Jag har ju inga recept och ibland säger Håkan -Tinna, kan du inte skriva ner hur du gjorde detta så du kan göra det igen? -Jovisst, säger jag och tänker att jag gör det sen....det där "sen" blir aldrig av!

 

I år har vi fixat en massa kul Håkan och jag. Brukar vara jag som kommer med första idéen och sedan pratar vi ihop oss och så blir det bara sååå bra.

 

Kålfjärilsskydd i blommig dräkt, jordgubbar och smultron på höjden, fler spännande bärbuskar och vår senaste installation är den gamla parasollstommen som nu skall bli stöd till vår japanska humle och även luktärter. Tyckte det va synd att slänga den (har köpt ny då vi inte hittade nytt tyg som skulle passa eftersom det gamla var helt slut) så då kom vi på idén att vi gör en naturparasoll istället! 

 

De sista tomatplantorna, chili, paprika och aubergine skall nu delas ut till ett par goda vänner och sedan är all förodling borta från växthusets hyllor.

 

Nu går jag bara och väntar på att allt som kommit i jorden skall börja ta fart och tomatplantorna i växthusen skjuta i höjden. Det är en fantastisk känsla att gå där och nypa alla tjuvskott och känna den där tomatlukten som bara kan fås när man rör vid själva plantan.

 

Har bara ett problen - var katten skall jag stoppa ner de sista försådda dahliorna (black dream)? Hmmm få gå på skattjakt i trädgården efter något braigt ställe att få plats med dom!

Jag vet inte om fler än jag upplever att det finns perioder i ens liv som hamnar i situationen FÖRR och NU! Att man upplever vissa saker som om det vore i ett helt annat liv! Lite svårt att fatta vad jag menar? Skall försöka förklara!

 

Min barndom är lite av detta, känslan som ganska starkt dyker upp lite då och då - DÅ och NU. Handlar det där verkligen om mig? Bilder i gamla fotoalbum som jag inte alls kommer ihåg, stunder som jag blekt minns......

 

Klart att jag inte tappat minnet gällande min uppväxt och mycket finns där som jag minns väldigt tydligt....men trots allt är det en massa luckor och minnen jag gärna skulle vilja friska upp. För att få bättre kontakt med denna del av mitt liv.

 

Jag funderar mycket på mina morgonpromenader med Ebba! Jag har aldrig musik eller annat inpluggat i öronen utan jag låter naturens ljud bli den enda "musik" jag lyssnar på och så tänker jag. På en massa saker. Bl.a. detta - DÅ och NU.

 

Finns det fler än jag som känner likadant???

 

Kan det bero på att jag har misst min stora familj alldeles för tidigt? Mina två syskon i Sverige gick bort ifrån mig när jag var väldigt ung, min pappa likaså. Min mamma dog också alldeles för tidigt - 69 år gammal och fick aldrig uppleva alla mina barn t.ex.

 

Jag har en syster i USA men hon försvann dit väldigt tidigt - redan som 17-åring då jag bara var 9 år. Henne har jag ju egentligen inte heller haft med mig i min uppväxt.

 

DÅ och NU....det hade varit fantastiskt att ha syskon att dela minnena med, att få skratta och kanske ibland gråta tillsammans med, att kunna få hjälp med luckor och minnessvaga bilder......

 

Det där har jag nu inte - jag har byggt upp en egen stor familj där jag hoppas att mina barn kan få ha uppväxten ihop - minnas ihop, skratta ihop, förfäras ihop (hur kunde dom verkligen göra det där ;) ). Kunna sitta en dag och ha alla barndomsminnen tillsammans.

 

Man förstår inte hur viktigt det där är förrän man blir lite till åren kommen och man inte har möjligheten!

 

Går jag och sörjer och begråter detta? NEJ, absolut inte! Jag har fått så mycket av det goda ändå och har haft en fantastisk barn- och uppväxt. Så uppfatta mig rätt....det är bara alla de där tankarna som poppar upp på mina goa morgonpromenader.

 

Och så undrar jag igen - är det fler som känner så som jag eller beror mitt faktiskt bara på att jag inte har någon att dela minnena med och därför blir dom heller inte verkliga....ja kanske det!