Livsdagboken

Varit ute sedan kvart i åtta - grejade lite i trädgården (krattade rent det brända i slänten för att göra en andra eld-omgång senare i dag) och sedan tog Ebba och jag vår morgonpromenad.

 

Alldeles, alldeles tyst och stilla. Mötte först ett rådjurspar som hoppade ut strax framför oss och fortsatte sedan galant mot skogen borta vid ängen. Hela Ebba skakade av frustration över att hon inte var lös! (Tack och lov tänkte matte). En fasan som gol flera gånger - antagligen för att impa på fasanhönorna), så precis innan vi kom hem, en "brölande" bock som ropade efter rået. Än en gång till riste det till i hela Ebba.

 

Nu ligger hon utanför och "solar" sig - väl kopplad i lina så matte slipper oroa sig för rymningarna! Nu skall jag ta en kopp kaffe och sedan fortsätta med frösådd och rensning av sista grönsaksbädden dit jordgubbsplantorna skall flyttas. Den bädden dom är i idag skall vi bearbeta med roundup - den är så full av kvickrot att vi inte kan rensa bort det!

 

Sedan får jorden där vila i ca 3 veckor innan rensning, ett antal jordsäckar och gödsel läggs till och frösådden kan ta fart.

 

Håkan skall fixa det sista med växthus nr två. När allt står klart kommer det bilder - jag lovar. Är så otroligt glad för vår trädgård. Nu har jag inte tid att vara inne längre - ha det gott alla väner och ha en fantastisk söndag! Det skall jag ha ;)

Jag låg en stund i morse och funderade....jag brukar göra så innan jag riktigt vaknat ;) och tänkte på det som Maria Skäringer skrivit på sin fb-sida. Denna ack så kloka tös, som har genomgått livets både ljusa och mörka stunder. Precis som vi alla gjort och gör. Vissa har fått tyngre ok av vår Herre än andra. Det är alla oss jag tänker på. Hur ont det gjort och hur vi formats tack vare detta. När man lägger sig på kvällen och känner att man inte vill vakna, eller hoppas att man kan vakna och inse att allt var en mardröm. Men det var ingen dröm, mardrömmen är den vi får när vi vaknat.

 

Förhoppningsvis orkar man ta sig igenom och komma tillbaka igen till livet - (alla orkar inte ens det) och får en annan syn på hela livssystemet. Att kunna se sig själv i spegeln och säga - nu mår jag bra! Nu vill jag börja leva igen! Nu vill jag känna glädjen, kärleken mer i min kropp än sorgen, förtvivlan, rädslan och ensamheten.

 

Jag vet så många runt om mig som genomgått och genomgår detta. Som fått lära sig att livet är "upp och ner" utan motivation om varför!

Vi som tar oss ur och som så småningom kommer vidare, som orkat se ljuset långt, långt där framme, får en annan livssyn både på livet och människor runt om oss.

 

Vi blir ödmjukare men ochså hårdare. Vi blir känsligare men ochså kantigare. Vi blir oerhört duktiga på att inte ta allt för givet och mer njuta av det lilla än det stora.

 

Livet går fortfarande ibland ner, innehåller fortfarande gråt och ilska men det blandas upp och jämnas ut av allt det som går upp och all glädje och allt skratt. Sorgen och ilskan är idag en liten del av min tillvaro - lyckan, glädjen, skratten, harmonin och tryggheten är den stora, stora delen. Jag känner idag en oerhörd glädje och tacksamhet över att jag kommit så långt, att jag trots allt vågar ha tillit att jag vågar lämna mig helt i någon annans händer när jag känner att jag är på väg att falla. Och veta, precis som Maria skriver, att han är precis som jag, känner precis som jag och tar emot mig precis som jag skulle ta emot honom.

 

Då är livet så gott, så gott att leva.