Livsdagboken

Känner mig så otroligt priviligerad med tanke på hur mitt liv ser ut idag.

 

Visst har jag haft en massa bedrövelser, sorger och bekymmer i mitt liv, jag precis som alla andra.

 

Men jag känner ändå att jag fått så mycket av det goda också. Jag har väl mina stunder av oro i kroppen som kan gälla allt från att åldras och inte orka vad jag orkar idag till oro för barnen av olika anledningar. Oro för att det skall hända barnen något, att det skall hända Håkan något som skulle ställa min värld upp och ner. Visst finns den oron allt som oftast men ändå! Jag är lyckligt lottad.

 

Det finns en massa saker som hänt i mitt liv där jag i efterhand tänker för mig själv - hur orkade jag ta mig igenom det! Men det gör man. Orkar. För man har ju inget annat val. Alternativet är ju att lägga sig ner och dö! Och livsglädje har jag alldeles för mycket av även om det vid vissa tillfällen nog har flugit en tanke genom huvudet "tänk om man ändå bara kunde lägga sig ner och dö". Men se det gör man inte. Man går vidare och kommer igenom och upptäcker att trots allas (och mina egna) farhågor så redde jag ut detta med.

 

Så sitter jag här idag, 64 år, med kropp i ganska god vigör (för många överviktskilon och för dåligt flås, men det går att rätta till) med företagare som ringer mig och undrar om jag vill jobba hos dom när de hör att jag slutat på Hexanova. Jag är fortfarande efterfrågad på arbetsmarknaden!! Vid min ålder är det inte vanligt och då blir jag så himla ödmjukt tacksam. Med en sambo som utan anledning kommer och pussar mig i nacken och säger att han älskar mig. Som har barn och "svärdotter" som ringer och vill umgås med sin mamma och hennes sambo (Vad blir det för mat?). Som bor i det bästa av världar - att få välja vara på landet eller i stan. 

 

Att jag dessutom styr min egen arbetstid, får sitta hemma och distansjobba till 90 % och inte behöver bekymra mig om hur Ebba har det ensam hemma. För mig är det STORT! Mycket stort! 

 

Jag har flera människor i min närhet som har det otroligt jobbigt just nu på olika sätt. Människor som jag bryr mig väldigt mycket om vilket gör att det gör ont i mig att se att de inte kan få den ro och harmoni och helhet i livet de så väl behöver och är så väl värda. Då blir jag än mer tacksam. Jag försöker stötta, finnas, lyssna och hjälpa så gott jag kan. Jag vet vad den utsträckta handen betyder. Den har jag fått av mina närmaste vänner i stunder när jag befunnit mig i kaotiska perioder i mitt liv. Jag hoppas dom känner att jag är där även när kanske andra sviker! Det är OCKSÅ ett privilegium att få vara den vännen. Att känna att man duger som vän när man har det som värst. I de stunderna kan det vara svårt att blotta sin egen litenhet varför det krävs mycket, mycket ärlig och varm vänskap för att få komma nära.

 

Jag är priviligerad! TACK för allt gott som kommer i min väg. Det gör också att man orkar ta det som är svårt på ett bättre sätt. TACK för min underbara familj, mina barn och Håkan. Det gör att jag alltid känner mig älskad.  TACK för mina fantastiska vänner, några väldigt, väldigt nära hjärtat men alla finns där om än inte lika nära. Det gör att jag alltid har ett öra som vill lyssna när de närmaste öronen tröttnat. TACK för allt som givits till mig under livets gång, alla erfarenheter, alla duster och svårigheter som gjort mig till en bättre människa. TACK för styrkan jag fått från en fantastisk uppväxt med starka och kärleksfulla föräldrar. Det gör att jag numera kan ta vilken konflikt det än må gälla utan att jag räds för att ta striden. Det har också tagit mig fram till den livssituation jag har idag. Jag har valt mina strider (allt är inte värt att ta strid för), valt bort människor i mitt liv som visat sig inte varit vänner, valt till människor som jag istället fått så himla mycket god vänskap, skratt och genuin glädje. 

 

Nu gäller det för mig att ta vara på och vårda allt det jag fått. Med andra ord - LEVA LIVET IDAG HÄR OCH NU! Jag lovar - det gör jag!