Vart är vi på väg......?

Denna mening uttalas flera gånger i programmet "På spåret" och då handlar det om att gissa på ett slutmål!
 
Har haft denna mening surrande i huvudet hela morgonen och då handlar det INTE om ett slutmål! Det handlar om vår värld, våra liv och vår syn på människan.
 
Har vi inte större respekt för det levande livet än detta? Hur lite är vi värda i andras ögon? Empati är tydligen en bortglömd egenhet hos människan....eller?
 
Jag lider med Paris innvånare, med Frankrikes innvånare, med världens invånare. Jag sörjer och lider med de drabbade. Jag önskar jag kunde göra något för att lindra smärtan. Deras märta i både själ och kropp.
 
De ansvariga för dessa dåd, hur mår de egentligen? Eller hur mådde de innan de utförde detta?
 
Hur ska vår Herre ta emot dessa galningar när de nu tagit livet av sig själva? Förlåter han dom rakt av? "De förstod inte vad de gjorde"!
Jodå, de förstod visst! De mördade urskillningslöst! De slaktade kvinnor, män och barn utan att blinka!
Jo de förstod!
Hur vår Herre hanterar detta är jag väldigt nyfiken på!
 
Jag går här i vår lilla Stuga, lyssnar på radion, försöker ta in, pysslar med det jag älskar (att ordna middag för goda vänner), dricker mitt kaffe och låter dagen ta sin form i sin egen takt.......och försöker ta in!
 
Det går inte!
 
Samtidigt måste livet gå vidare, vidare för alla sårade och sargade i Paris, vidare för alla flyktingar som idag inte har något hem att gå och pyssla i, vidare för alla tiggare som sitter utanför våra affärer och tigger för brödfödan, vidare för alla hemlösa, vidare........
 
Tack käre Gud, min Herre, för att jag är så innerligt lyckligt lottad. Att jag är född i rätt land, av rätta föräldrar, på en plats där fred inte är en statussymbol utan en rättighet för alla, där demokrati råder. Tack att jag hittade min Håkan och har det liv jag har idag. Tack att mina barn har det så bra. Tack att jag är frisk och kry. Tack för alla mina goa vänner. TACK!
 
Nu skall jag fortsätta dagens sysslor och pysslor och njuta av min fantastiska tillvaro samtidigt som jag sänder en varm och innerlig tanke till Paris! Glädje hos mig - sorg hos andra, sådant är nu livet och vi får helt enkelt lära oss att leva med det!
 
Även om vi också lite oroligt undrar...."Vart är vi på väg"?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0