Livsdagboken

Fick den frågan för ett tag sedan av en bekant! Kanske lite udda formulerat men jag förstod vad hon menade. Om vi aldrig har några "downperioder" i vårt förhållande.

 

Nej faktiskt inte. Inga perioder när vi går och sneglar illa på varandra eller är sura en längre period! Vi har faktiskt inte tid med sådant. Vi träffades ganska sent i vårt liv så vi har inte "hela livet framför oss" och därför är vi också extra rädda om det vi nu fått.

 

Kanske borde man tänka så redan när man är ung men det gör man inte.

 

Men därifrån till att vi aldrig har några meningsskiljaktligheter - jo det är klart vi har. Ibland blir jag fullkomligt skogstokigt arg....i några minuter....sedan börjar jag tänka efter....hur viktigt var det här att bli ovänner om.

 

Istället för att som tidigare hela tiden bara se den andres fel så tänker jag "vad är min del i detta? Vad borde jag gjort istället"?

 

Sedan skall ju tilläggas att Mr H. blir väldigt sällan irriterad eller arg på mig - han har mycket mer tålamod eller kanske fördragsamhet än jag men om han blir arg så tar det inte lång stund förrän det är som bortblåst.

 

Vi har INTE TID att slösa bort tiden med en massa onödigt gräl och sura miner.

 

Sedan har jag lärt mig mycket av min egen familj när jag växte upp. Det fanns så mycket av det där att vårda varandra. Sådant som jag tog för naturligt, så måste det ju vara i alla förhållanden men förstod när jag själv blev vuxen och fick ett förhållande att så var det inte hos alla. Och det går inte att bara en vårdar - det måste vara bägge två som är rädd om det man har.

 

Idag vattnar vi och göder vårt förhållande lika mycket.

 

Däremot har vi precis som alla andra en vardag - av räkningar, av "vad skall vi ha till middag", av barnens väl och ve, av allt det som en normal dag innehåller. I det fallet är vårt liv inte ett dugg annorlunda alla andras - vi försöker bara göra allt det där lite enklare, lite mindre dramatiskt och lite "roligare".

 

Läste precis igenom vad jag skrivit och tänker "oj, oj vad präktigt detta låter"! Men DET ÄR SÅ HÄR DET ÄR! Präktigt eller inte. Vi vårdar det fina vi fått - på ålderns höst och det enda jag oroar mig för är så klart mina barns väl och ve och att det skall hända Mr H någonting. För övrigt - nej jag oroar mig faktiskt inte över något - jag lever idag och i nuet och tänker att "det som sker imorgon - det tar jag itu med imorgon - inte idag"! Vad det än månde gälla.

 

Nu har jag svarat på frågan - "Är ni alltid lika lyckliga som ni verkar vara"! Ja, det är vi!