Liten historia från förr 1

Av och till så funderar vi väl alla över vår historia. Vad den gjort för oss och emot oss. Vad den betytt i stort och smått. 
Alla har vi väl tankar kring om saker hade gjorts på ett annat sätt hur hade då livet sett ut idag. 
Alla funderar vi väl över om vi tagit ett annat vägval, var i livet hade vi befunnit oss då.
 
Jag är ju uppväxt i en medelklassfamilj och föddes 1948, vilket innebar en tid där Sverige och ekonomin blomstrade. 
 
Jag är nr 3 av fyra barn och vi föddes kan vi säga i två kullar. Mina äldre systrar 1937 och 1940. Sedan tog det alltså 8 år tills lilla jag kom och 4 år senare föddes min lillebror. 
 
Vi hade en barndom fylld av värme, kärlek, skratt och tokigheter men också väldigt fasta regler. Att ljuga var bl.a. en sak man ALDRIG gjorde, vilket ju barn ändå gör fast kanske i mindre omfattning om man vet att det oftast inte lönar sig för sanningen kommer ändå alltid fram. På något knepigt sätt!! Och se då hade inte mina föräldrar de mest väna ögon och den lenaste rösten. Det var en av de stunder man önskade man var någon annan stans. Så ljög gjorde jag inte i första taget.
 
Men jag har ett så starkt minne av en händelse där min mamma, min rakryggade ärliga mamma, hjälpte mig att ljuga. Låter kanske konstigt men så här var det. 
 
Jag hade en lekkamrat som hette Annika vars pappa var läkare. På den tiden var läkare något väldigt högt uppsatt vad gäller auktoritet gentemot andra. Direktörer och läkare var "fina" titlar. Dottern var en riktig högfärdsunge och skröt jämt och ständigt om hur mycket fint hon hade som vi andra inte hade.

Minns en gång när hon berättade att hon hade sju par örhängen i finaste guld och silver! Hon var så mallig när hon berättade det och alla flickorna som då stod runt henne  blev så imponerade! Ha, tänkte jag, jag skall allt bräcka henne och sa att ”jag har faktiskt tolv stycken”. Kanske inte så väl övertänkt för det trodde hon inte på och inte heller mina andra klasskamrater. Hon ville fråga min mamma om det var sant. Det var det ju inte och jag visste inte HUR jag nu skulle ta mig ur denna situation. Försökte nog i möjligaste mån att lirka mig ur det hela men Annika stod på sig. Var övertygad om att jag ljög och ville genera mig naturligtvis inför resten av ”tjejligan”.

De stegen hem till min mamma och ringa på vår porttelefon var nog några av de värsta steg jag tagit. Vi hade faktiskt porttelefon i vårt hus fast det bara var en vanlig villa. Min pappa gillade teknik och tekniska prylar, så när mina föräldrar byggde huset sattes det in både porttelefon som gick upp till köket plus ringklockor från alla rummen som också gick upp till köket. Vilket rum det ringde ifrån syntes på ett nummer som ramlade ner i en display. Varför vet jag nu inte men som sagt han gillade tekniska saker!

Kan ni tänka er att jag var förstenat rädd att mamma skulle svara. Hoppades att hon var ute på en promenad eller vad som helst. I tankarna sa jag om och om igen ”snälla gode Gud låt inte mamma vara hemma”. Men det var hon. När mamma svarat sa Annika högt och tydligt att hon ville tala med tant Olsson (så sa man på den tiden). Mamma kom ner och där stod en skräckslagen liten Tinna (jag lovar jag var väldigt, väldigt liten just då) och resten av alla flickorna i klassen. Så sa Annika på sitt överlägsna sätt ”jag berättade att jag har sju par örhängen i finaste guld och silver och då påstod Tinna att hon har tolv stycken örhängen i finaste guld och silver, är det sant tant Olsson”.

Nej det var ju inte sant men min mamma var en mycket klok kvinna. Hon tittade på mig och log och så sa hon ”Nej lilla Tinna det där var inte sant”. Jag trodde jag skulle sjunka genom marken och jag kände Annikas triumferande blick i nacken. Jag hade ställd mig så att de andra inte kunde se mitt ansikte för att inte bli avslöjad direkt. ”Du har inte tolv par örhängen i finaste guld och silver, du har fjorton par, men varför undrar du detta Annika?”

Jag kunde ha kramat ihjäl min mamma i den stunden (underligt uttryck föresten, ”krama ihjäl” men jag tror alla förstår vad jag menar). Min lättnad var så stor att jag nästan sjönk ihop ändå! Älskade, älskade kloka mamma, hon förstod så väl varför jag ljugit och backade upp sin dotter mot denna lilla fisförnäma flickan Annika.

Annika hasplade ur sig något att hon trodde att jag ljög. Då tittade mamma strängt på Annika och sa ”min dotter ljuger INTE och det hoppas jag du inte heller gör. För du har väl sju par örhängen i finaste guld och silver Annika!”

Efter den gången var inte Annika så stroppig mot mig längre och försökte till och med bli vän med mig. Men jag var inte ett dugg intresserad. Jag hade fått min revansch mot alla hennes tidigare överklass beteende och det var fullt tillräckligt för mig.

Den dagen efter skolan sprang jag upp till min mamma och gav henne den största kram jag kunde ge. Hon tittade allvarligt på mig och sa att det inte var rätt att ljuga gällande något. Men hon okejade ändå lögnen denna gången för hon visste vem Annika var och visste också hur illa hon betedde sig både mot mig och andra som inte var hennes bästisar.

En klok mamma och en uppfinningsrik dotter. Just i det ögonblicket var vi ett min mamma och jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0