Vad mina vänner betyder för mig!
Man får så många mail som handlar om vänner och hur viktigt det är att vårda och vara rädd om! Ibland blir det så många och så långa mail att jag inte hinner (i alla fall på arbetstid) att varken läsa allt eller skicka vidare. Sedan är jag av den sorten att jag tycker dessa mail är så vansinnigt opersonliga egentligen. En del, och det är inte så många, är speciella och som jag känner jag vill skicka vidare. Men oftast inte. Jag skickar gärna egna mail istället. Med mina ord. Till dom som jag just då tänker på.
Så många gånger som mina barn och några av mina vänner stöttat mig under en period när jag tappade fotfästet ett antal gånger under den perioden. Både några som inte bodde eller fanns i min närhet men framförallt några som fanns allra närmast.
De har stöttat när jag inte orkat, de har tröstat när jag bara grät och grät, de har funnits där när jag tappade fotfästet totalt. De har t.o.m. mött upp i mottagningsrummet när akutvården var enda räddningen.
Så bl.a. har jag skrivit på en annan persons blogg som just nu går igenom en sådan tuff fas i livet så det nästan känns omänskligt. Läs gärna hennes blogg http://mammamelissa.com/. En ung tjej som borde skratta och känna varma positiva vindar mot sitt ansikte istället för otrolig sorg och iskyla. En tuff tjej - men innerst inne är vi trots allt inte så stora när världen rasar emot oss. Som inte bara förlorat sina tvillingdöttrar i magen under mycket dramatiska omständigheter,nu går hon dessutom igenom en mycket tuff skillsmässorprocess.
Så läser jag alla dessa otroligt fina kommentarer på hennes blogg (bloggen som är av hennes ventiler för att ORKA gå vidare) och även vänskapshandlingar som hon får. Och så blir jag så varm i kroppen. Både för hennes skull men även för min egen skull. För jag kommer att tänka på mina vänner och vad ni betytt för mig.
TACK ALLA NI OCH FRAMFÖRALLT NÅGRA SPECIELLT, FÖR ATT NI ORKADE OCH STOD UT med en väldigt trött, ledsen, rädd, förtvivlad och däremellan jävligt förbannad Tinna under hela min process! Ni har verkligen älskat mig när jag som minst kunde ge tillbaka till er. Ni fanns ändå!!!! Mina barn (som stöttat trots att det säkert ibland var väldigt jobbigt - lojalitetskonflikten fanns där naturligtvis flera gånger), Margareta (som aldrig, aldrig var längre bort än ett telefonsamtal och som kom som ett skott så fort jag behövde någon nära mig, som gav mig egen nyckel till deras lägenhet och gästrummet som var "mitt", som stod och väntade på mottagningen med choklad och frukt m.m., m.m.), Anna-Lena (som ringde kollade upp mig, skickade sönerna för att hämta mig när livet var jobbigt, jobbigt), Birren (som ringde, mailade och skickade fantastiska kort...), Pärlökarna - mitt älskade matgäng (som gav mig dom så otroligt viktiga stunderna av varm gemenskap och en massa skratt och som orkade lyssna på en hel del av besvikelser och ilska som fanns inom mig) m.fl., m.fl. Ni finns alla väldigt nära mitt hjärta och idag - när jag mår så oförskämt bra tillsammans med min älskade Håkan. Ni är alla mina hjältar - bara så ni vet!!!
Så många gånger som mina barn och några av mina vänner stöttat mig under en period när jag tappade fotfästet ett antal gånger under den perioden. Både några som inte bodde eller fanns i min närhet men framförallt några som fanns allra närmast.
De har stöttat när jag inte orkat, de har tröstat när jag bara grät och grät, de har funnits där när jag tappade fotfästet totalt. De har t.o.m. mött upp i mottagningsrummet när akutvården var enda räddningen.
Så bl.a. har jag skrivit på en annan persons blogg som just nu går igenom en sådan tuff fas i livet så det nästan känns omänskligt. Läs gärna hennes blogg http://mammamelissa.com/. En ung tjej som borde skratta och känna varma positiva vindar mot sitt ansikte istället för otrolig sorg och iskyla. En tuff tjej - men innerst inne är vi trots allt inte så stora när världen rasar emot oss. Som inte bara förlorat sina tvillingdöttrar i magen under mycket dramatiska omständigheter,nu går hon dessutom igenom en mycket tuff skillsmässorprocess.
Så läser jag alla dessa otroligt fina kommentarer på hennes blogg (bloggen som är av hennes ventiler för att ORKA gå vidare) och även vänskapshandlingar som hon får. Och så blir jag så varm i kroppen. Både för hennes skull men även för min egen skull. För jag kommer att tänka på mina vänner och vad ni betytt för mig.
TACK ALLA NI OCH FRAMFÖRALLT NÅGRA SPECIELLT, FÖR ATT NI ORKADE OCH STOD UT med en väldigt trött, ledsen, rädd, förtvivlad och däremellan jävligt förbannad Tinna under hela min process! Ni har verkligen älskat mig när jag som minst kunde ge tillbaka till er. Ni fanns ändå!!!! Mina barn (som stöttat trots att det säkert ibland var väldigt jobbigt - lojalitetskonflikten fanns där naturligtvis flera gånger), Margareta (som aldrig, aldrig var längre bort än ett telefonsamtal och som kom som ett skott så fort jag behövde någon nära mig, som gav mig egen nyckel till deras lägenhet och gästrummet som var "mitt", som stod och väntade på mottagningen med choklad och frukt m.m., m.m.), Anna-Lena (som ringde kollade upp mig, skickade sönerna för att hämta mig när livet var jobbigt, jobbigt), Birren (som ringde, mailade och skickade fantastiska kort...), Pärlökarna - mitt älskade matgäng (som gav mig dom så otroligt viktiga stunderna av varm gemenskap och en massa skratt och som orkade lyssna på en hel del av besvikelser och ilska som fanns inom mig) m.fl., m.fl. Ni finns alla väldigt nära mitt hjärta och idag - när jag mår så oförskämt bra tillsammans med min älskade Håkan. Ni är alla mina hjältar - bara så ni vet!!!
Kunde inte låta bli att använda denna bilden. Det bästa man har närmast hjärtat!!!!
Kommentarer
Trackback
